Jag pratade lite med min kompis Anna igår. Hon visade mig sitt nya rum och jag fick en snabb rundtur genom hela huset för hon var ensam hemma.

Inget konstigt med det egentligen. Förutom att Anna bor på Nya Zeeland som ligger ungefär en miljard mil bort. När jag tänker på hur utvecklad tekniken är nu för tiden blir jag alldles förvirrad i huvudet och lite rädd. Jag tycker om att veta hur saker går till, och jag har faktiskt ingen jäkla aning om hur det går till när Annas röst låter ur mina högtalare och hur det är möjligt för min dator att ge mig en livevideo från Annas nya hem. Med bara 0,0001 sekunds fördröjning.

Jag såg en film med mamma i helgen, i den kunde de förflytta sig själva bakåt i tiden med hjälp av elektrisk energi. Mamma tyckte att det var "coolt" (ursäkta, men mammor ska inte tycka att saker är coolt. De ska tycka saker som "intressant," "anskrämligt" och "dagens ungdomar alltså..." Men absolut inte coolt.
Särskilt inte om saker som bara är uppenbart obehagliga.)

Men tillbaka till min påhälsning i Annas lya nu då. Skype är guds gåva när ens kompisar flyttar alldeles för långt bort, hon var ju i princip här i mitt rum igår! Det kändes så äkta att jag var tvungen att fråga om hon ville att jag skulle bädda med luftmadrass på golvet. Sen kan skype vara bra på andra sätt också, till exempel skulle jag kunna placera datorn utanför ytterdörren och låta Anna agera mänskligt inbrottslarm. Eller så skulle jag kunna placera henne vid sängkanten och låta henne hålla koll på mitt sömnmönster, och en gång för alla ta reda på vad jag säger i sömnen. (En helt annan sak. Är det bara jag som blir helt nojig efter att ha skypat? Jag tänker att kameran inte har stängt av sig och på något sätt blivit kopplad till ett offentligt forum där alla nu kan roa sig med att se mig gå naken till duschen, göra den där dansen i sängen som Britney gör i "Crossroads" samt hetsäta choklad på ett väldigt ocharmigt sätt.)

Hur som helst. Jag vill hylla skype! Skype är en sådan uppfinning som är bra. Jag är imponerad och tacksam. Dock skulle jag vilja veta hur i hela världen det går till.

När jag tänker på filmen jag såg med min mor däremot, då blir jag bara skrämd.

Jag tänker att om typ 25 år är det säkert så man reser när man pratar om att man ska ut på långresa. Vad är väl Thailand liksom?

"Vart går semesterresan i år då?"
"Ja, vi har inte riktigt bestämt oss än, men det lutar åt tidigt 1800-tal."




Jag har ingen lampa som fungerar på mitt rum...och kommer inte ha det innan
någon byter glödlampa åt mig. Vågar nämligen inte själv.