Ibland bara önskar jag att jag var stum. Det är mitt pratande som någon gång i framtiden kommer förstöra allt. Igår till exempel, stannade jag kvar en kvart extra hos en vårdtagare för att prata. Inget konstigt med det. Men h*n kan bara säga typ tre ord. Jag förde en jäkla monolog.

Eller som i lördags kväll:

Jag: HEEEJ!
Tjej: H...ej?
Jag: Ja, du heter ju Louise. Din kompis var min fadder när jag gick i trean
Tjej: Jaha. Okej. Men jag ska... min kompis är där borta. Hehe.
Jag: Hon hette Hanna.
Tjej: Ja, okej. Men...
Jag: Och en gång när vi gick i fyran så knuffade hon ned mig för en pulkabacke så då fick jag en ny fadder. En snäll
Tjej: Okej. Men nu går mina vänner...
Jag: En av de där tvillingarna. Andreas hette han
Tjej: Eh. Alltså...
Jag: Förlåt men jag måste verkligen gå nu. Min kompis väntar. Hej då.

Man ba men håll kääft och dö. Snälla.


Suddig bild från en helt annan lördag