Jag satt och pratade med en tant på jobbet, hon berättade så fina historier om sin ungdom. Hur hon hade dansat tango med sin man på ett berg vid nitton års ålder, att hon fortfarande har kvar de dansskor hon hade på sig då och alltid kommer minnas det.

En annan visade bilder på en vacker midsommarklänning hon sparat till i flera månader och sedan dansade natten lång med killen hon sedan gifte sig med i. Som 18-åring.

Vackert.

Men samtidigt ganska sorgligt när jag tänker på vad för historier mina barnbarn kommer få höra. Har jag någonsin dansat tango på ett berg? Nej. En gång har jag dansat fejktango men det var på studentbalen för att jag inte kunde dansa vals.

Vad för midsomrar ska jag berätta om? Har jag nån bild på en fin klänning alldeles perfekt för midsommarfirande? Nej. Där emot har jag en bild på mig själv iförd en vit skapelse alldeles täckt av rosévin och en jättecharmig bild på hur jag kryper runt på golvet på en nattklubb och letar efter en ring jag tappade bort redan första dagen.

Hur som helst har jag haft roligt. Det kan jag berätta.


Några timmar innan fejktangon. JÖSSES vad jag saknar killen på bilden förresten, kände jag nu. Fin vän det där.