Klockan är 03.23

Jag sover inte. Inte ens lite.

---

Update: Såg precis ett mail från min handledare. "Det vore bra om du kunde komma innan åtta imorgon."

Jaha. Jamen okej.
Varför inte liksom?

Sova kan man ju göra när man blir pensionär.

Klarar jag en dag till utan att svimma så förtjänar jag fan någon form av VÄRDEFULLT PRIS!!!

Säger bara det va.

Idag gjorde jag något jag inte har gjort frivilligt på väldigt länge. Senast var i ettan på en hälsokontroll, och då hade man liksom inget val.

Jag vägde mig.

Vill dö lite. Och det beror ENBART på den där stundande helvetesbalen.
Så det är en jobbig sak just nu.

En annan jobbig sak är projekarbetet.
Jag har grinat hela dagen idag. Bryter snart ihop och dör, på riktigt. Jag har ändrat min rapport, jag vet inte hur många gånger och jag känner fortfarande att den är jättedålig.

Och grejen är att jag kan ju skriva egentligen. Så det förstör ännu mer. Att något som jag egentligen borde kunna blir så jäkla dåligt.

Skjut mig. Eller söv mig i alla fall. Jag har inte sovit mer än 4 timmar i sträck på tre veckor snart. Oj vad jag tycker synd om mig själv.

Otroligt.

Det var sedan länge bestämt att gänget skulle åka till Rosenlundsbadet i Jönköping. I sista stund bestämde jag och en tjejkompis oss för att innan badet ta en timma, eller max två och prova några balklänningar. Eller ja, köpa en balklänning rättare sagt, vi var nämligen ute sista dagen för beställning.

Låt mig ta er med tillbaka till lördagen den 29/1 2011:

Klockan 09.15 hoppar vi på tåget mot Jönköping. Jag är helt säker på att man kan ladda resekortet på tåget, men det kan man inte, så det enda vi kan göra är att sätta oss ner och åka för hela noll kronor. Väl framme styr vi stegen mot ”Kristinas brud och fest” som ligger ungefär 200 meter från resecentrum. Jättebra. Vi tänker att ”vi kan väl i alla fall prova ett par klänningar? Kanske tre, fyra till och med.”

Vi provar 17 var. Plus att vi sedan byter och provar ytterligare 17, vilket blir...34 klänningar(!?) Efter ungefär 2,5 timmar har vi bestämt oss för varsin och vid det här laget är vi så trötta på sidentyger, chiffon, släp och ”hmm...den kanske går att lägga ut nån centimeter i midjan” att vi helst av allt vill ringa våra baldejter och meddela att de nog få gå med varandra som ett gulligt litet pojkpar för vi har tyvärr lagt våra tre tusen kronor som vi egentligen skulle ha till balklänningar på en enkelbiljett rakt ut i yttre rymden. För där spelar det ingen som helst roll om man är 3 cm för kort för att bära upp en klänning utan underkjol eller om magen viker ihop sig och blir tre stycken småmagar när man sitter ner. Där finns det över huvud taget ingen balångest. Vad jag vet i alla fall.

Så, var var jag nu? Just det. Vi hade bestämt oss. Jag för en röd, marilyn monroe-aktig med snörning i ryggen och min kompis för en svart.

Okej. Tillåt mig skratta. Vi? Bestämma oss? Visserligen ställde vi oss i kön men där slog det mig plötsligt att min rumpa såg helt gigantisk ut i den där färgen. Min kompis kom fram till att 3500 var för mycket för en klänning som dessutom måste läggas upp och därmed kommer gå på ytterligare en femhundring.

Vi går ut. Klockan är nu 13:08 och resten av gänget har ringt 12 gånger och undrat när i helskotta vi kommer till badet. ”Alldeles, alldeles strax,” svarar vi. Vi får den geniala idén att gå in i butiken bredvid och fråga om det kanske, möjligtvis finns någon annan affär som säljer balklänningar i närheten? Det finns det.

En bussresa på en kvart är allt som krävs och nu befinner vi oss i en djungel av stora, färglada, svarta, vita, smala, breda, långa, korta och pajettiga balklänningar med eller utan underkjolar, korsetter, öppna ryggar, axelband och blommor precis vid troskanten. Jag vill lägga mig ner på golvet och dö. Plötsligt har jag gått från helt okej snygg, otränad men ganska smal och rolig till tjock, ful, kort och världens tråkigaste.

Tanken på att visa upp mig i en svindyr klänning framför hela stan får mig att vilja rusa in på toaletten och kräkas. Men det går inte, för jag tror inte ens de har en toalett på det här skitstället.

Jag vet inte hur det går till men två timmar senare går två rödgråtna tjejer ut från butiken med varsin balklänning. En lila och en rosa.

Kommer fram till Rosenlund klockan fyra. Är jättehungriga men balklänningen har inte plats för några bullar. Eller något annat heller för den delen. Två gram till och klänningen kommer spricka direkt. Scraaaaaatch kommer det låta på balkvällen och alla tror att någon råkade hänga sig i gardinerna, men, oj då. Det var visst bara Rebecca som åt en liten, liten mangofyrkant och så måste jag använda klänningen som en morgonrock med snöre runt midjan för att hålla ihop den istället. Asfult.

Klockan halv fem vill gänget åka hem, de har nu badat i fem timmar. Balångesten har resulterat i en grov bikiniångest och jag känner mig som en överviktig vitval. (blåval fast vit.)

Åker till A6 och äter. Trotsar balångesten och går loss på pizzabuffén.

”Vi kan bara skita i att äta sista veckorna” säger vi till varandra samtidigt som vi kletar extra stark kebabsås på en hawaii-slice och i tyst samförstånd möts våra blickar.

Vi inser med ens att en balklänning precis har förstört en hel dag.

När det går förbi en sur tant precis när ens lilla terrier sätter sig ner för att...eh...göra sina behov och sen stannar den lilla korta tanten och tittar jätteargt samtidigt som hon muttrar "ska du inte plocka upp det där?" fast man redan har tagit fram en påse och bara väntar på att hundstackarn ska bli färdig.

Jo, det ska jag säger man då.

Men det ser jag ju att du inte alls tänker säger tanten då och står kvar på precis samma ställe och man vill bara skrika åt henne att "DET FATTAR DU VÄL ATT JAG INTE KAN STÅ BAKOM OCH FÅNGA UPP DEM INNAN DE NUDDAR MARKEN DUMMA MÄNNISKA" men istället måste man gå fram och avbryta hunden mitt i bajsandet och plocka upp den lilla avföring som har hunnit komma ut så att tanten kan gå vidare hem till sitt speciella boende för sura pensionärer.

Och sen bajsar hunden klart 150 meter längre fram och då har man inga påsar kvar och tanten säger att sånt beteende är typiskt ungdomar.

Usch.

Idag har jag varit och köpt skor till balen.

Min plan för några veckor sedan, när Jonathan hade gjort något (kommer inte ens ihåg vad) som jag blev jättearg över bestämde jag mig för att hämnas genom att köpa så höga klackar att jag blir längre än honom. HA! Varje killes mardröm liksom.

Problemet är bara det att jag lever kvar i årskurs sex när jag vi var typ lika långa, så jag trodde verkligen att om jag köper 6cm så blir jag längre.

Efter lite mätning och diskuterande fram och tillbaka insåg jag att jag skulle behöva köpa klackar på cirkus 16 centimeter för genomföra planen. Minst 16.

Det skulle blivit en plågsam hämnd. För mig alltså.

Jag orkar inte vara rolig.

Räknade efter lite och den här veckan har jag sammanlagt sovit drygt 9 timmar. Fattar ni hur lite det är? Det borde man sova på EN natt. Jag har suttit hela nätterna med projektarbetet, igår satt jag uppe och skrev effektivt till klockan 04.25. Kan knappt gå på dagarna, än mindre intressera mig för skolan.

Satt på en lektion och skrev upp allt vi har i skolan nu. Jag fick psykbryt. Det är så sjukt mycket så jag förstår verkligen inte hur jag ska ta mig igenom det. En miljon inlämningar. 20 000 tecken där, fem sidor där. Även om jag skulle plugga konstant (vilket jag vägrar) så skulle jag inte hinna klart.

KAN DYGNET SNÄLLA FÅ NÅGRA FLER TIMMAR!!!???

För som det är nu så räcker de verkligen inte till. Idag har jag hela dagen gått runt och känt att om jag inte får sova nununu så dör jag. Seriöst dör. Började helt utan förvarning grina på sista lektionen och gick hem. Jättepinsamt. Jag är galet instabil nu. Och som om det inte räcker med att jag har putsat på projektarbetet hela dagen så måste jag verkligen skriva ett tal till svenskakursen nu.

Kan någon bara skjuta mig?
Jag kommer bli knäpp. Riktigt jävla knäpp.

Jag har glömt att visa er mina extraordinära pepparkakor ju! Men bättre sent än aldrig. Låt er inspireras:


Mat och soppa helt enkelt. Sånt man skriver när man spontant ska komma på nåt fyndigt. Eller inte. Vadå soppa liksom? Vad är jag? 75 år?


Hej sa jag förresten att jag går NV? Jag gjorde hela fotosynesen i pepparkakor. Hittar inte kaninen, solen och syret bara. De kan vara uppätna.








Här är min personliga favorit. Fantomen på operan.

Absolut tanten med sina två barnbarn som köpte tre chokladbitar på willys. 1 stor 200g till sig själv. En 100g frukt och mandel till pojken och en liten, liten minikexchoklad till flickan. Alltså jag har aldrig sett så små kexchoklad. Jag lovar att om man kunde köpa dumlekola till styckpris hade hon säkert fått en sån det stackars barnet.

Plus att mormodern antagligen hade frågat om man kunde få köpa en fjärdeldel? Eller i alla fall halva?

Jag höll på att skratta ihjäl mig.

För övrigt slog det mig just att min mormor alltid skriver "mor-mor" med bindestreck. Jag hatar bindestreck, för jag vet aldrig när det är okej att använda dem. Det senaste jag såg var "i-morgon." Väldigt, väldigt fult.

En gång var det en kompis till mig som skrev "männ-iskor." Hahahahaha. Oj. Förlåt. Då blev jag sådär bäng i huvudet och helt i otakt. Visste liksom inte om jag skulle skratta eller gråta. Kunde inte sitta still så halva jag typ försökte springa iväg och andra halvan satt kvar och var ledsen över människors bristande språkkunskaper. Språk-kunskaper? Hehe.

Mycket sjukt.

Ursäkta inaktivitet. Men jag pluggar kemi och plågas ihjäl. Och sen när jag är klar med det så ska jag plugga pa, vilket är lite lite roligare men fortfarande otroligt tråkigt.

Uppskattar lite syndomtyckande (?) i kommentarsfältet.

Jag hatar kemi mest av allt. Och ja, jag går naturvetenskapliga. Intressant val, eller hur?

Här får ni en present sålänge. Det enda som göra mig sällskap i helvetet för tillfället.

Varsågoda

Det värsta jag vet är när någon, oftast är det ens närmsta vänner som sysslar med detta, lägger betoningen på "du." Man känner sig så dålig.

Exempel:

"Ska DU läsa den kursen?"
"Ska DU va med?"
"Ska DU ha på dig den klänningen?"
"Ska DU också göra det?"

Jag får höra dem H-E-L-A tiden. Och jag blir lika irriterad varje gång. Liksom, okej om jag inte hade några ben och fick höra "ska DU åka vasaloppet," det kan jag ta. Men nu känner jag bara varje gång att jag måste bevisa något. Som att jag inte är mentalt efterbliven, dum i huvudet, 3 år osv.

Kan vara så att jag överdriver en aning.
Men jag tycker om att bedöma själv vad jag kan. Och får jag en till du-betoning kommer jag bli knäpp i huvudet. Jag säger bara det.

Någon som känner igen sig?

Nu försvinner jag till Göteborg och universitetet på öppet hus. Åter fredag kväll.

Det var väl ungefär allt. Jag har pluggat ihjäl mig den här veckan (två dagar, jag vet...........)

JKALSHKJDGAJSKJHGDAJKGHSYDGAK!!!!

Vi hämtade just ett klädpaket. Två tröjor var mina. Usch fy helvete (ursäkta) vad jag hatar de där tröjorna. De tog liksom fram varenda liten extramage jag har och jag vill bara lägga mig i fosterställning och dö.

Ja. Så hade jag skrivit för två år sedan.

Nu skickar jag helt enkelt tillbaka dem och tänker att "nu ska jag inte äta något mer innan balen så jag blir lika smal som KER (Kissie Efter Redigering)" och sen går jag in på rummet och mosar in fem skumtomtar på en gång, som tröst.

Självkontrollen är inte så hög.

Okej det är väl bara en sak som är jobbig nu och det är att jag tappade bort mitt id-kort i fredags. Vet inte om det här är sådant man bloggar om men vad fan.

Det enda stället jag inte har letat på är i mitt tequilakräks. Det känns inte som om jag vill åka tillbaka dit och uppleva alla pinsamma minnen igen och inte ens hitta det jävla kortet.

Det måste vara där. För det är enda gången jag tog av mig jackan, fortsätter jag upprepa för mig själv. Men jag kan inte förmå mig att åka dit.

Hur äcklig är jag på en skala 1-10?
Typ 1000 va?

Minst.



Kul för övrigt att jag har skrivit om kräks i de senaste två inläggen.

Idag åt jag lutfisk till lunch. Jag åt lite för att vara snäll mot mormor, om jag ska vara ärlig.

Det är så sinnesjukt äckligt att jag hellre skulle sleva i mig en tallrik med typ....kräks. Ja, men faktiskt. Så äckligt är det. Det finns alltså folk som äter sån där dallrande gelefisk frivilligt. Usch. Fortfarande är det så att när jag äter något så är min spontana reaktion att springa och spy.

Aldrig. Mer. Lutfisk. Eller ärtor.
Aldrig mer ärtor heller.

Svalde just hälften av innehållet i pepparkaret.

Jag oroar ihjäl mig här. Pappa ligger uppe med magsjuka och jag är livrädd att jag ska bli smittad. Dränker därför mig själv i handsprit, och jag kan säga det att om man kunde ta upp alkohol genom huden så skulle jag va full som en kastrull nu.

Att spy är det värsta jag vet och jag har således testat allt som går att testa i förebyggande syfte. Jag har ätit en halv citron, svalt tjugo hela vitpepparkorn och till och med druckit några centiliter rensprit. Det jag oroar mig för nu är att jag ska få ont i magen av pepparn istället?

För övrigt är det ganska sjukt vad jag är lättlurad. Alla tips som jag har fått har jag följt. Liksom, peppar och sprit? Och vad skulle citronen hjälpa, egentligen?

Men det tänker inte jag på utan det enda jag har i mitt huvud är att jag inte vill kräkas. Jag lovar att om någon sa till mig att ”kvicksliver, det är en jättebra kur mot magsjuka” så skulle jag med glädje rusa upp för trapporna och knacka sönder en gammal termometer och sedan sörpla i mig kvicksilvret som en hungrig liten kalvunge som inte har fått di på flera veckor.

Kanske kan man blanda den med citronen?

Kom på att vi inte har någon sån gammal termometer kvar för mamma slängde alla när jag råkade ta sönder en. Hon sa att man kunde fräta sönder hela händerna om man fick det på sig. Men jag har hört att det finns kvicksilver i lågenergilampor, så det borde väl funka när jag tänker efter...

OBS OBS OBS!!! Nu höll jag på att glömma att det bara är jag som sitter här och hittar på egna idéer. Måste upprepa för mig själv att kvicksilver förmodligen inte alls är nåt bra för magsjuka. Utan att man snarare skulle spy av den.

Bra sak: Hanna Turis album finns äntligen på spotify

Dålig sak: Projektarbetet

Åter till det!

1. Folk som säger "Men äääälit talat" i varje mening. Jag vill bara gräva min grav och bosätta mig där nere. Eller i alla fall bli döv.

2. När man springer hem från affären för att man är så.sjukt.jäkla.kissnödig. Och när man sedan sätter sig på toaletten upptäcker man att toalettpappret är slut så man blir tvungen att springa upp för trapporna till en annan toalett. Den redan överfulla blåsan riskerar att spricka varje gång man dunsar i nästa trappsteg. Som en sprängfylld vattenballong som kastas ner från tredje våningen. Usch. Och så kanske man råkar få urin utspritt i hela kroppen och så dör man. Ja. Eller det är vad jag tänker skulle kunna hända alltså.

3. När man skriver en status på facebook om hur jobbigt man har det med sitt projektarbete och en sekund senare uppdaterar en klasskompis med "ÄÄÄÄNTLIGEN FÄRDIG MED PROJEKTAREBETEEEEEET!!!" Vänta lite så ska jag bara hitta ett farligt mordvapen och skjuta mig i huvudet.

4. Hundar som först äter hundmat och sedan lägger sig och suger på det första paret nytvättade jeans de hittar. Hej då Ajax kulörttvättmedel. Hej friskies blötfoder för medelstora hundar. Folk kommer tro att jag äter djurmat. Alternativt duschar i det. Jag kan kanske säga att det är nån ny hemmspa-grej? Varför inte liksom? Kan man tvätta håret i öl och smörja in sig i mosad avokado kan man väl skrubba kroppen med hundmat också. Kan jag tycka.

5. När man tittar på gamla foton och inser att ens mamma lät en gå utklädd till pippi på ett barnkalas som inte ens var en maskerad. Det är ju upplagt för mobbning. "Men du vägrade ta av dig den där peruken." Jaha. Oj då, nu vill inte lilla Rebecca ta av sig pippiflätorna här. Men det är väl bara mysigt. Vi låter henne gå som pippi när resten av klass 1C har på sig finkläder. Bra idé.

Igår firade Åsa och jag en gemensam födelsedag hemma hos mig. Jag har lite problem med att ta hem så mycket folk. Jag är nervös att de liksom ska gå runt och prata sen, på vägen hem. "Såg ni!? Såg ni att de hade en trasig gammal magnet på kylskåpet? En från läslusens ungdomsbokklubb? Så sjukt töntigt." "Ja, precis. Och såg ni förresten den där spindeltråden som hängde mellan de två lamporna i hallen?" (jag vågar inte dra ner den ifall det skulle sitta en spindel i andra änden.) Så är jag rädd att samtalet går. Eller att någon skulle råka få syn på pappas tomatjuice som alltid står i kylskåpet och tro att vi är värsta skumma familjen som dricker tomatjuice hela tiden. Inget annat. Bara tomatjuice. Sjukt.

Förresten. Finns det folk som dricker det på riktigt? Förutom min pappa då. Jag kommer ihåg en gång när jag och min syster skulle laga frukost och trodde det var helt vanlig juice. Min syster kräktes i slasken.

Ja.

Innan de kom igår så sprang jag runt i hela huset med golvmopp och dammvippa. Sen puffade jag till varenda kudde i hela huset samtidigt som jag försökte andas jättevarm luft på alla filtar så att de skulle ligga lite mer slätt.

Sen försökte jag lägga Balder (min hund) sådär hemtrevligt på min säng. Som för övrigt ser ut som en säng som skulle passa i en hemtexreklam för tillfället. Han passade jättebra där. Tänkte att han kanske kunde voffa fram nåt litet "välkommen till min enkla boning" när de kom, men absolut inte röra sig, utan bara ligga där som en liten välkommnande hunddocka.

Det hände dock inte.

Istället möttes gästerna av en söndergnagd tapet och en överenergisk hund.
Jag ville dö.

Inte för att skryta men.

JAG HAR TAGIT KÖRKOOOOOOOOOOOOORT!
På första försöket.
Och jag är såhär glad (armarna lååååånt utsträckta.)

Det är så skönt.
En sån lättnad.
Som en sten har fallit från mitt bröst.
En börda mindre att bära.

Ja. Jag tror ni fattar.

Hej jag är sådär stressad igen.
Jag blir typ aldrig stressad men när jag blir det så reagerar jag med att bli helt handlingsförlamad. Nu VET jag att jag måste göra projektarbete. Så jag sätter på datorn, men kan inte förmå mig att ens närma mig den.

Jag kan inte göra nåt alls. Förutom sånt jag inte måste.

Skjut mig gärna.
Eller plugga till mina prov.