Jag ogillar när folk tror att bara för att de är lugna, harmoniska, ostressade och alldeles meditiations-aktiga så är alla andra det också. Oftast är det tyvärr pensionärer. I kön på matvaruaffären.

"Jaha, nu ska jag lägga upp alla varor helt perfekt här. Oj, vänta, kaffet står nog inte riktigt rakt. Och, oj! Det är visst bara 27 cm mellan mjölken och jästen, och inte 30 som mellan allt det andra. Guuu så tokigt va!? Haha."

Var det bra så?

Ja tack, säger pensionären då och börjar plocka fram 398 kronor i enbart mynt. Femmor och enkronor, efter att kassörskan tre gånger förklarat att 50-öringarna faktiskt inte är giltiga längre. Betalning klar. HALLELUJAH! Nu ska bara tanten i slow motion samla ihop alla sina en miljon varor i medhavda tygkassar. Så.

ÄNTLIGEN! ÄNTLIGEN får jag efter 16 minuters köande betala för min enda förpackning med filmjölk. Tack Gud. Tack som fan...

..eller nej. Glöm vad jag sa.

"Heeehe! Kolla. Jag trodde att jag hade tre kassar, men jag hade visst bara två med mig. Jaha. Nu måste jag köpa en ny."

Du kan ta en där bara, säger kassörskan och ler.

"Neeeeeeej. Inte kan jag det. Jag vill göra rätt för mig, vänta så ska vi se vad jag har här. Vad kostar plastkassen?"

"Två kronor."

Sen letar pensionären i vad som känns som flera hundra år i myntfacket bland alla 50-öringar och hittar ändå bara en krona.

"Det blir bra så. Det räcker. Var så god."

Men pensionären har bestämt sig. Hon ska betala för den förbannade kassen. Om det så innebär att vi andra i kön kommer få stå där tills vi växer fast så ska hon betala.

Den stackars sommarjobbaren i kassan blir helt blek när tanten leende sträcker fram en skakig hand med en 500-lapp. Ja, allvarligt.

När pensionären äntligen fått tillbaka sina 498 kronor och jag till slut får köpa filhelvetet vill jag inget hellre än att slänga den i golvet och att tanten ska halka i filgeggat när hon går ut ur butiken (nån gång nästa år antagligen.)


Rebecca säger skyyynda!