Jaha. Då var det åter igen dax för mig att besöka sängen. Jag börjar klockan sju imorgon. Varje morgon känns det sjukt tungt att tvinga sig upp och jag tänker att kan inte de där jäkla tanterna och gubbarna koka sin egen havregrynsgröt!?

Men sen när jag kommer dit så har jag verkligen roligt. De är så tacksamma. Den största komplimangen man kan få är "du skulle bli en utomordentligt bra sjuksköterska."

Fick höra den igår. Tvingades hålla tillbaka ett skrattanfall.

Tror liksom inte hon hade fällt den kommentaren om hon hade varit med mig hos vårdtagaren jag var hos innan. Hon bad mig nämligen plåstra om ett sår hon har på armen. Jag hörde vad hon sa och samtidigt som jag inom mig skrek "NEJ NEJ NEEJ" men sa "javisst. Absolut" började det ringa i öronen. Golvet försvann under mig och plötsligt fann jag mig själv sittandes nedanför tantens rullstol med hennes arm på min axel.

"Har du gjort illa foten?" undrade hon. Jag nickade fram ett ja och låtsades massera en ond vrist tills jag kände att jag åter igen skulle kunna stå på benen. Sedan kallade jag på ordinarie personal som fick sköta omplåstringen. Plåster och sår är inte riktigt min grej. Som ni vet.

Rekordet är (har inte sagt det här till någon. Inte ens min bästa vän, för jag skäms ihjäl. Men nu gör jag det så att om någon av er har samma handikapp som mig så kan vi i alla fall dela känslan) när jag svimmade inne hos skolsköterskan för att hon lämnat frammme en påse med engångskanyler på bordet. Jag skulle bara hämta en alvedon.

Hade blivit en asbra sjuksköterska av mig verkligen.