Jag är så fruktansvärt trött på mitt hår. Till att börja med är det inte klippt sen i början av februari och jag måste platta topparna tre gånger om dagen för att kunna fortsätta lura mig själv att det inte alls är slitet och ser ut som en härva stålull.

Har nu bestämt mig för att beställa klipptid. Tänker mig hur jag kliver in genom dörrarna, sätter mig i stolen och lite avslappnat säger något i stil med "ta du en rejäl bit! Jag vill ha förändriiiing! Du får fria händer, gör nåt snyggt ba!"

Vet dock att det aldrig kommer hända.
Snarare kommer jag tassa in på salongen jättenervös och ge frisörskan strikta order om att inte ta en enda nanometer än vad som är absolut nödvändigt. Helst ska det inte synas att jag har varit där över huvud taget.


Såhär ledsen (försökte göra den ledsnaste minen jag kan. Lyckades, kan jag tycka) är jag på mitt hår. Usch. Det bara är...långt.

På jobbet rör vi oss mycket i ett och samma våningshus. När jag går där själv på kvällarna (och dagarna med för den delen) brukar jag roa mig med att försöka se så ful ut som möjligt. Jag går liksom omkring och förvrider ansiktet i de värsta miner ni kan föreställa er.

Varför?

Jo för att jag tycker att det är så spännande att någon när som helst kan öppna dörren och råka få syn på mig. Fatta reaktionen liksom.

Jätteroligt.

Mmm...såatt...aaa. (pinsam tystnad.) Ja. Hehe.


Exempel på hur jag kan se ut

Jaha. Då var det åter igen dax för mig att besöka sängen. Jag börjar klockan sju imorgon. Varje morgon känns det sjukt tungt att tvinga sig upp och jag tänker att kan inte de där jäkla tanterna och gubbarna koka sin egen havregrynsgröt!?

Men sen när jag kommer dit så har jag verkligen roligt. De är så tacksamma. Den största komplimangen man kan få är "du skulle bli en utomordentligt bra sjuksköterska."

Fick höra den igår. Tvingades hålla tillbaka ett skrattanfall.

Tror liksom inte hon hade fällt den kommentaren om hon hade varit med mig hos vårdtagaren jag var hos innan. Hon bad mig nämligen plåstra om ett sår hon har på armen. Jag hörde vad hon sa och samtidigt som jag inom mig skrek "NEJ NEJ NEEJ" men sa "javisst. Absolut" började det ringa i öronen. Golvet försvann under mig och plötsligt fann jag mig själv sittandes nedanför tantens rullstol med hennes arm på min axel.

"Har du gjort illa foten?" undrade hon. Jag nickade fram ett ja och låtsades massera en ond vrist tills jag kände att jag åter igen skulle kunna stå på benen. Sedan kallade jag på ordinarie personal som fick sköta omplåstringen. Plåster och sår är inte riktigt min grej. Som ni vet.

Rekordet är (har inte sagt det här till någon. Inte ens min bästa vän, för jag skäms ihjäl. Men nu gör jag det så att om någon av er har samma handikapp som mig så kan vi i alla fall dela känslan) när jag svimmade inne hos skolsköterskan för att hon lämnat frammme en påse med engångskanyler på bordet. Jag skulle bara hämta en alvedon.

Hade blivit en asbra sjuksköterska av mig verkligen.

Saker man kan göra när man är ensam tjej i ett sällskap bestående av två mobilskadade pojkar: Inget. Seriöst. Jag fattar inte grejen med killar och teknik? Fast å andra sidan fattar inte de grejen med tjejer och skor.


Ska vi inte skära tomaten? undrade de. Nej, varför då, tyckte jag.


Hela plåten var full av potatishalvor. Och de tog slut!?


Gjorde upptäckten att Jonathan äter som en bög (det är han inte. Vad jag vet.) Okej, sa han bara när jag kommenterade detta. Hur tydligt är det för övrigt att en tjej har valt läsk?


Mobilprat...


En timma senare. Som sagt.



Efterrätt. Tack.

Var på hemköp med en vårdtagare förut. La märke till en söt kille bakom oss i kön, men tänkte inte mer på det. Han var bara en såndär vanlig kille.

Som vanligt pratade kassörskan över huvudet på tanten i rullstolen och sa till mig "var det bra så? 138 tack." och gav MIG pengarna, trots att tanten tydligt räckte fram handen. Jag skulle precis öppna munnen och säga nåt elakt när killen bakom tränger sig fram och ger kassörskan en utskällning. En perfekt utskällning utan fula ord och personangrepp. Sakligt.

Blev så imponerad. På bara en tiondels sekund hade jag i mitt huvud planerat hela vår framtid. Hur många barn vi skulle ha. (3. Max fyra. Det femte får vi adoptera bort.) Om vi ska ha hund eller katt. (hund, lätt.) Hur våra barn skulle se ut. (ASSÖTA.) Var vi ska gifta oss. (typ hawaii kanske?) osv osv.

När han slängde upp en dosa snus på rullbandet. Allt bara raserades.
Jag hade liksom redan börjat skriva äktenskapslöften!?

Sedan avslutade han det hela med att slänga växeln (SEDEL!) i bössan för bidrag till världens barn.

Dog. Dog flera gånger om och uppstod igen. Man kan faktiskt stå ut med att killar som står upp för pensionärer och skänker pengar till behövande barn snusar lite ibland.

Synd bara att jag inte har nån aning om vem han är.

Jag: Jaha. Vill du ha vatten eller saft till maten?
Tant: Du jag kan ta vatten. Med lite saft i.

Bra att du sa det, för jag tänkte hälla upp ett glas koncentrat. Liksom.

Har skrivit några inlägg idag. Men sparat dem i utkast, för varje gång jag har tänkt publicera dem har jag kommit över nåt sånthär:

Kamzys historia
En till

Och så läser jag det och tycker inte att jag kan vräka hur mig små dråpliga historier om hur jobbigt det är att vara kattvakt. Så det får bli imorgon.

Skickar mina tankar till grannlandet. Allt är så fruktansvärt vidrigt. Tanterna på jobbet (arbetar i hemtjänsten) har vridit och vänt på detta hela dagen. Jag blev försenad från vartenda besök, men så fick det vara, de sitter där själva hela dagen och tittar på nyheterna. Klart de ska få prata.

Hur straffar man denna man, har varit en återkommande fråga.
Jag har ingen aning. Men 21 år i fängelse. Det är 3 månader för varje människa han har haft ihjäl. Och det är inte särskilt logiskt. Dryga året är normalt för skattebrott lärde jag mig på samhällskunskapen.

Ja. "Vad ska man säga när man inte förstår nåt?" som en farbror sa.

Uppenbarligen behöver jag ha en blogg för när det är något jag vill säga så tänker jag alltid att jag ska skriva det här. Och tack för alla fina kommentarer i inlägget nedan!

♥

Hur som helst. Läser och läser allt jag kan komma över om otäckheterna i Norge. Blir alldeles förundrad över att någon faktiskt har orsakat allt. Egentligen behöver jag väl inte skriva nåt mer om frågan för alla normalt fungerande människor tycker nog samma sak.

Usch.

Och som om det inte vore nog så ska det tydligen åska som fan i natt.
Sådana nätter man inte vill sova ensam hemma alltså.

Jag är en usel bloggerska.
Har en svacka för tillfället. Men loggade in idag och hade några inlägg på lager. Då möttes jag av tre vidriga kommentarer några sidor bak i bloggen. Jag förundras om och om igen över hur människor faktiskt orkar hålla på. Men uppenbarligen.

Låter bloggen vara nere. Kanske månaden ut. Eller sommaren.
Eller helt enkelt nere.

Hej hej hej.

Jag har jobbat dubbla pass de senaste tre dagarna så jag råkade glömma bort att jag har en blogg. Jaha. Sånt som händer.

Ska bara andas och sen blir allt som vanligt.

Idag har jag hängt med Ella igen. Vi strövade bara omkring som vanligt. Gick in i varenda affär i hela Norrköping. Det var trevligt.


Jag fick plötsligt babysug och tvingade med Ella in på barnavdelningen. Har nu massa kläder uttittade till mina framtida barn. Bra att vara förberedd.


Sen pratade vi lite om hur sjukt ovärt det är att ha riktiga pojkvänner. När man kan köpa en asmysig barbapappa för bara 499 kronor på åhléns. Han lyssnar, snackar inte så mycket skit, är aldrig vass och orakad, det är bara att stänga in honom i garderoben om man vill ha tjejkväll nån gång, och framför allt så är han himla kramvänlig. Det tyckte Ella med.


Hittade den sjukaste dockan någonsin. En Baby born med simfötter. Alltså, istället för vanliga fötter hade den simfötter. Vem vill ha en jäkla grodmänniska liksom? Fattar ingenting. "JA! Vi gör en dykarbabyborn! Som rider på delfiner!! Ja! Fy FAN vilket bra idé!!!"



HÄR ÄR JAG UTANFÖR WEAR IT!!!! SAMMA BUTIK SOM TYRA JOBBADE I!!!! Eh. Oj. Jag blev visst lite exalterad där. Den är stängd, hur som helst. Men ändå.

Så. Mycket bra dag.

Min plan för dagen är att först köra 18-21 passet på jobbet och sedan hinna med lite verandahäng ikväll. Det innebär att jag har exakt noll minuter på mig mellan dessa två.

Kommer således gå partymejkad till jobbet, men i mina arbetsvänliga kläder. Känns märkligt.

Hur som helst kommer jag säkert ångra mig efter och gå hem och lägga mig i soffan. Men önska mig lycka till i alla fall.



Har för övrigt hittat min kamera! När jag hade den sist fungerade bara avtryckaren (heter det så? Eller är det på pistoler?) i vilket fall som helst så kunde man inte titta på bilderna man tagit. Men det kunde jag idag. Ni ska få se sen.

Idag fick jag en kommentar jättelångt bak i bloggen (blir alltid så glad då, det betyder att någon har suttit och bläddrat i arkivet.) Denna person skrev att man inte får veta så mycket om mig. Vilket är sant. Så nu har jag snott en såndär sjukt jobbig lista.

Läs och NJUUUT!!!

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!

Jaha. Nu har jag tappat bort min kamera också. Inte nog med att jag har förstört den alltså, den är även försvunnen. Spårlöst.

Jag borde inte äga saker. En liten tygkasse med ett ombyte kläder och en rulle toapapper är på sin höjd vad jag borde få ansvara för.

Möjligtvis kunde jag få ha nån lågpristvål också, till fest. Men inget mer. Vi snackar liksom om tjejen som har bakat sin mobiltelefon en gång.

Hej.

Jag har precis beställt en ny mobil. Är inte det minsta glad över det då jag hade tänkt klara mig på min skräptelefon minst en sisådär fem år till.

Var på skumparty i lördags, och där spårade allt. (men jag hade väldigt roligt ändå, ända tills jag vaknade.) Som vanligt när jag ska följa med ut. Har två oförklarliga små skärsår i höger hand.

Endast en knapp fungerar på min kamera. Som är cirka två veckor gammal.
Min lika gamla skor har blivit mörkgråa. (efter tvätt...innnan var de svarta.) De var vita när jag köpte dem. Och relativt dyra för att vara tygskor.

Mitt högra knä har antagit en lila nyans.

Snälla. Kan ni säga att det här är sånt som händer alla? Alltid.

Hur som haver är min mobil numera väldigt vattenskadad. Jonathan sa åt mig minst 500 gånger att lämna in mobilen bakom disken. Och erbjöd sig typ 26 gånger att gå dit själv och lämna in den åt mig.

Men jag skrattade bara åt honom och sa "men duuuuu. Det är bara skum ju. Den kommer inteee bli blöööt. Heeeehhehehe."

Jag hade fel. Hatar mig själv för det.

Jag kom precis hem efter en filmkväll med halva gänget. Vi såg två kassa filmer, men det var roligt ändå.

Tills. Jag kom hem. Och upptäckte att jag någonstans på vägen har tappat min plånbok. Den är tom på konanter, så det är inget problem. Och pengarna på kortet kan jag bara flytta över till nåt annat konto. Nej, det är körkortet som oroar mig. Jag har bara haft körkort i fyra månader, men redan hunnit bli alltför bekväm.

Förresten. Såg en bil med en övningskörningsskylt idag. Inklämnd på en miniparkeringsplats på storgatan. Alltså. Jag fickparkerar inte nu, då går jag hellre en kilometer extra. Jag behöver MINST tre platser lediga i rad om jag ska våga mig in. Och ut. Vilket innebär att man ibland måste sitta på en bänk en bit ifrån platsen och vänta på att bilen bakom ska åka.

Ja. God natt.