Jaha. Idag är det julafton. Allt är rofyllt och vi bara sitter och känner hur mycket vi rår om varandra här framför den öppna spisen. Som vi inte har. Nä. Riktigt så är det inte. Istället har jag precis slagit in de sista alla julklapparna som jag i panik fick springa till åhlens (som tack och lov hade öppet till 22) och inhandla igår kväll. Allt är alltså som det brukar vara den 24:e december varje år. Här kommer en liten lista på hur våra julaftnar brukar gå till: (dock rekommenderar jag att ni för allt i världen INTE firar jul med min släkt. Någonsin. Under några omständigheter.)

- Kyrkan. Den är döviktig och om vi inte hinner dit till prick klockan tio (kvart i, om man vill slippa sitta bakom stenpelarna. Men det har nog aldrig hänt, när jag tänker efter) tycker mormor att vi lika gärna kan lägga ner allt vad julfirande heter och bara gå hem och sörja.

Jag förstår inte riktigt grejen med kyrkan för det är exakt samma manus varje år, barnkören sjunger exakt samma sånger och jag tror till och med att fåren bräker i precis samma tonläge vareviga julafton. Fåren är för övrigt det enda roliga med hela gudstjänsten men de senaste åren har mamma sagt att jag är för stor för att tränga mig fram och gå upp på...vad det nu heter...den där scenaktiga plattformeln och klappa alla fåren. Tack. Ta bort mitt enda nöje bara. Ja. En sak är i alla fall bra med att jag går dit varje år, för om prästen skulle bli sjuk eller något så skulle jag bara kunna tränga mig fram i folkmassan och ta över hela mässan. Jag kan nämligen återge den ordagrannt. Tro mig, jag har försökt. ”Ängeln slog sig ner framför herdarna och sa: Maria har fått ett barn. VI HAR FÅTT ETT BARN. Ett barn som ligger lindat i en krubba i ett stall......ZZzzzZZzzz” Oj. Ursäkta.

- Jullunch. Oftast klarar vi oss igenom den utan alltför många incidenter. Förra året till exempel åt vi nog bara mellan ett och fyra. Först råkade mamma ta min kusins specialgjorda champinjonkrustad och då kunde inte min kusin få någon alls för hon är allergisk mot kantareller. Sen tappade min syster sin nya telefon i sillsalladen och alla började skratta ashögt och jättelänge. Tills vi insåg att min syster stod i köket och grät över sin trasiga mobil. Ack så tragiskt.

-Kalle anka. Här sitter vi alla och tvingar oss själv att vara vakna. Sen brukar någon, oftast min morbror, ta ton när askungen börjar och så vips sitter hela släkten och sjunger:

”Vi syr och släpper i den
Och ett skärp av siden,
Och Askungen på bal
Bland gästerna i hundratal
Den vackra flickan blir i slottets stora sal.

Sätt igång nu, skynda, ila
Vi har inte tid att vila,
Klänningen den ska vi klara,
Ja, vänta lite bara. ”

med jättejätteljusa musröster samtidigt som vi gör minismå, syimiterande musrörelser med framtassarna. Oj. Förlåt. Händerna menar jag givetvis. Sen börjar det nån annan film efter Kalle och hans vänner och då får man äntligen sova. Gubben dör ju ändå varje år, stackarn.

- Risgrynsgröt. Klockan är sex och nu måste vi äta gröt. Någon säger att den mår illa, någon annan säger att den hatar gröt. Men här hjälps inga böner. ”Bara ät den förbaskade gröten och håll tyst” skriker någon annan och så sitter hela släkten runt bordet och äter kletig gröt under värsta tryckta stämningen. Har vi tur så får någon mandeln i sin första portion, annars måste alla äta en tallrik till. Och en till. Tills någon får den förjordade nöten och kan bli gift.

Förra året firade vi jul hos oss och vi hade tagit alla mandlar till glöggkoket. Då utbröt kaos och vi fick således lägga en okokt makaron i grötkastrullen istället. Undrar om man blir gift även om det är en slemmig halvmjuk makaron istället för en mandel man får?

-Julklappsutdelning. Allt är frid och fröjd! Förra året fick min kusins son en pulka och då fick vi genast åka pulka i hallen. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Ja. Nog om det.

-Mat. Hela julbordet plockas än en gång fram och alla äter som om vi inte har ätit på flera veckor, trots att vi egentligen åt för bara ett par timmar sen. Men alla vet att om man äter jättemycket nu så behöver man bara äta julmat några dagar efter jul. En vecka, max. Istället för ända fram till påska.

- Julklappslek. Det är här det spårar på riktigt. Leken går ut på att alla har köpt två julklappar var (varje år säger vi att vi ska köpa fina presenter, och då är det någon, oftast mormor som har köpt något fint, till exempel en porslinstomte, och så har alla andra köpt skit. Ostknappar, smörformare, reflexväst till katter, lammsylta etc. etc.) och sedan spela om dem genom att slå en tärning. Reglerna är enkla. Slår man en etta får man ta en julklapp. Slår man en sexa får man ge bort en. Lätt som en plätt, kan man tycka. Men så fungerar det inte i min släkt. Hela spelet blir en enda (jul)gröt av:

-Vad händer om man får en trea?
-INGET HAR JAG JU SAGT!!!
-Okej, men du behöver faktiskt inte skrika. Det finns barn i huset
-MEN FÖR HELSKOTTA JAG SKRIKER VÄL INTE!!!

En halv minut senare

-Vad betydde trean nu igen?
-ALLTSÅ ÄR DU HELT DUM I HUVUDET!
-Amehvadårå. Jag hatar det här spelet

En minut senare

-Vad betyder trean?
Alla i kör: VARFÖR SPELAR VI ALLTID DET HÄR SKITSPELET NÄR ALLA ÄR SÅ JÄVLA TRÖGFATTADE?
-Men ta det lugnt. Nu kan jag det här. Ni kunde bara förklarat från början...

Sen är alla assura för det är alltid någon som hakar upp sig på den där trean hela spelet igenom men man måste ändå spela klart, trots att alla tycker det är skittråkigt. Sen brukar man få nån liten pappersren eller nåt i sin lilla julklapp.