Det är sjukt vad krävs lite vissa dagar för att jag ska gå ner mig totalt och tro att jag har all världens sorger på mina axlar.

Den utlösande faktorn idag var till exempel att hela mitt kompisgäng glömde bort mig så jag fick halka själv "hela vägen" till matsalen och sätta mig...nu tänkte jag skriva "ensam på golvet" men det är inte sant. Det är bara det faktum att jag blev bortglömd som stör mig. Jag hatar att glömmas bort. Och kanske mest för att om det vore någon annan så skulle tredje världskriget byta ut. Tro mig, det har varit nära flera gånger.

Men nog om det. Det var inte ens det jag skulle skriva om, för jag inser ju att det är sånt som händer liksom, ingen ilska där.

Jag ville bara komma fram till vad lite som krävs. Nu har jag förstört hela dagen, och snäst av alla jag har pratat med. För något så ynkligt som att jag fick gå ensam till matsalen. Hur barnsligt? Funderar nu på att bygga en liten koja, montera upp ståltråd (eller kanske elstängsel?) runt och sedan gå i ide.