Jag var precis ute med Balder, min hund. Han gjorde värsta vurpan på en isfläck och jag skrattade ihjäl mig. Sen gjorde han utfall mot en sandhög och bajsade tre gånger.

Men det var inte det jag ville:

Balder luktar i hundra år på en snöfläck. Antagligen en snöfläck spetsade med hundtjejkiss:
Jag: Balder! Kom, nu går vi. KOM
Okänd man: Va? Vad kallade du honom? Heter han Balle?
Jag: Hehehehe
Okänd man: Jag hörde väl fel
Jag: Nej. Han heter det
Okänd man: Nähä? På riktigt?
Jag: JA! Helt allvarligt, min hund heter Balle
Okänd man: Eh. Okej. Jaha. Jag tänkte bara skämta
Jag: Synd för det är hans namn. Kom nu Balle så går vi
Mannen går iväg
Jag igen: Åååh va duktig du är Balle! Så, kom nu så ska vi gå hem. Kom nu lilla Balle!

Ibland bara gör jag så oförklarliga saker utan att tänka innan. Och sen efter några minuter så slår det mig vad jag har gjort. Det sjuka är att det händer om och om igen. Och varje gång tycker jag att det är en bra idé. Okej liksom om jag hade varit tillsammans med en kompis eller nåt och gjort en kul grej av det. Men nu lurar jag helt ensam en man att min hund heter Balle. Och dessutom gör jag det helt seriöst. Pinam tjej.


Balle? Balder? Ingen vet.