Det gicken kille i min klass som är världens roligaste på fyllan. Vi märkte inte detta förrän på studentveckan så vi fick inte så mycket tid att prata med honom.

Hur som helst har vi pratat om honom nonstop hela sommaren. "Undrar vad Olle gör nu?" "Åh vad jag SAKNAR Olle!" "Kan vi inte bjuda in Olle på onsdag?" "Olle skulle sagt....Hahahahhaha." "Alltså jag måste verkligen träffa Olle snart. Jag kommer seriöst dö annars."

Detta var vad jag och Matilda som vanligt pratade om påväg hem från jobbet förra veckan. När vi plötsligt fick syn på Olle. Iförd vår gamla klasströja.

Vad som hände sen? Om vi fick nåt uppdaterande samtal?

Eh. Nej. Vi cyklade i slow motion förbi honom och visste inte vad vi skulle göra. Så vi fnissade. Fnissade som två förälskade 12-åringar när de möter skolans snyggaste kille. Så fruktansvärt pinsamt. Vi är liksom 19 år. Vi sa inte ens hej. Cyklade två meter ifrån honom, så sakta att om vi hade cyklat långsammare hade vi cyklat omkull. Och vi hälsade inte.

Ibland bara hatar jag mig själv.