För första gången på 13 år börjar jag inte skolan i augusti. Jag börjar inte skolan alls om jag inte själv bestämmer att jag vill det, och det vill jag, men inte just nu. Det känns jätteläskigt samtidigt som jag ser fram emot att få ta dagarna lite som de kommer. Allt är ett virrvarr och jag vet varken ut eller in.

Någon bad mig skriva om min första dag på gymnasiet och det ska jag göra.

För tre år sedan började jag naturvetenskapliga linjen på Tranås enda gymnasieskola. Jag kände att jag inte passade in där över huvud taget och hade jag inte haft Jonathan i klassen hade jag nog inte ens gett linjen ett försök utan bytt direkt. Jag hatade matte, jag råkade bara ha lätt för det. Jag tyckte att kemi var det mest meningslösa som fanns och jag ville spy bara av att höra ordet fysik. Jag var även säker på att sådana som väljer natur är lite märkliga (vilket de är, på ett ganska bra sätt.) och såg min klass som några jag skulle bli tvungna att prata lite med på rasterna de kommande åren. Sen när jag kom hem skulle jag bara låtsas som att de inte fanns och umgås med mina "riktiga" vänner från högstadiet.

Idag är mina 5 närmsta vänner före detta naturelever. Men jag träffar fortfarande mina kompisar jag hade innan gymnasiet.

Första dagen bestod mest av utdelning av böcker, lite prat i aulan och några tafatta försök till "lära-känna-varandra-lekar." Det enda jag ville var att gå hem och lägga mig i soffan och ligga där tills jag växte fast.

På lunchrasten satt min klass vid ungefär 15 olika bord i matsalen och åt pannkakor i små grupper om fyra och fyra. Det vill säga man satt med de personer man hade med sig från grundskolan. Jag, som i vanliga fall inte har det minsta svårt att prata med nya människor tyckte mest att det var skönt att slippa lära känna massa nya människor.

All ledig tid den första dagen gick åt till att klamra sig fast vid de man kände sedan tidigare och gärna dra några små internskämt så att ingen skulle få för sig att gå in och rasera den väl uppbyggda mur man hade filat på sedan årskurs sex. Det här är min vän så stick, signalerade alla när någon ensam stackare som kom alldeles ensam från sin före detta skola försökte ta sig in i nån sluten grupp.

Första dagen i gymnasiet var plågsam.
Men det ska nog vara lite så, för bara några dagar in på terminen fungerade klassen helt okej och det gick bra att prata med alla, även om vår klass mer eller mindre behöll sina små grupper ("de kristna" "datakillarna" "de som var coola på högstadiet" "övrigt") ända fram till årskurs tre. Men det var inget som störde, och känslan efter första dagen försvann så fort vi insåg att alla faktiskt befann sig i exakt samma situation. Alla var nervösa. Klassen var ny för alla. Skolan var ny. Allt.

Lycka till i era nya klasser!