"Du är den här platsen ledig?"

Jag dröjer kvar med blicken i gratistidningen som alla tågresenärer har tillgång till, vill gärna läsa klart om Laila Bagge. Tydligen ska hon ha barn med den där Niklas Wahlgren som hon träffade under Let's Dance. Hur många par har det bildats i det där programmet nu egentligen? Minst femton.

"Ursäkta? Fröken? Kan jag slå mig ner?"

Sliter mig från artikeln och ska precis till att le och säga att det är väl klart att hon kan sitta här när jag möts av den värsta kombination av permanent och färg jag någonsin har sett. Tappar helt talförmågan och nickar bara fram två små nick som kan tolka hur man vill. Uppenbarligen tolkar hon dem som ett ja för hon slår sig ner och börjar helt sonika duskutera huruvida Laila Bagge borde byta efternamn till Wahlgren eller behålla sitt eget.

Hennes ord är lika avlägsna som Afrika och jag mumlar fram några "mmmhm" och "jo, precis" när jag tror att det passar. Kan inte lyssna. Jag är nu livrädd.

Kommer alla människor någon gång till den punkt i livet då man bestämmer att "nä, nu jädrarimej är det dags att jag blir gammal" och så börjar man plötsligt ha massa socker i kaffet, läsa kvällsstunden och bli aktiv i svenska kyrkans syförening? Eller överraskas man bara en dag av sin ålderdom? Är det när man står ute vid brevlådan klockan sex en onsdagsmorgon och undrar varför brevbäraren är sen? jag har levt i nitton år. Om dubbelt så lång tid är jag nästan sextio. Kommer jag ha köpt min första bingopenna som man bara behöver göra ett enda dutt med då?

"Vore jag hennes man skulle hon ju åka ut med huvudet för om hon gick runt sådär bland folk."

Tanten håller tidningen uppskattningsvis två centimeter från mitt ansikte, ungefär det avstånd som är normalt för henne gissar jag. Laila Bagge har på bilden en helt normalt stor urringning och liknande kilklackar som de alla hade förra året. Jag drar koftan tätare om mig, vill inte att tanten ska tycka att jag är lika oanständig som Laila Bagge.

En fläkt av hennes alldeles för tunga parfym kommer mot mig och håller på att kväva mig när hon drar av sig kappan med pälskrage och hänger den över sätet. Jag ställer diskret upp fönstret på glänt. Luft. Vinden får hennes krulliga hår att fladdra som en lila lockig äng runt huvudet på henne. Är det också en sådan sak man en dag hals över huvud kommer på att "det måste jag göra" och så beställer man tid hos frisören och låter henne gladeligen klippa av fyrtio centimeter hårsvall? Lägg i en permanent också när du ändå är igång, säger man sedan. Och därefter tar man det hela ytterligare ett steg längre och ber om en såndär klatschig lila kulör.

Tycker man automatiskt att violett är en tilltalande färg på hår när man når en viss ålder?

Paniken är nu ett faktum. Snurrar en lång guldblond hårslinga mellan fingrarna. Mitt hår. Mitt hår som jag omsorgsfullt har packat in i balsamkurer och plattat helt slätt varje morgon i sju år. Kommer jag om en inte allt för avlägsen framtid klippa av rubbet och betala för att få det lockigt?

"Vet du om nästa är Mantorp?" Jag ser inte vad det står på skylten där."

Inte heller jag kan se vad det står. Men det beror inte på någon synnedsättning eller dylikt. Det beror enbart på att tantens fluffiga permanent är så ofantligt hög att jag måste ställa mig upp för att se.

Nästa: Mantorp.

Jag tackar en Gud som jag inte ens vet om jag tror på och försöker koncentrera mig på tidningen istället. Bara en hållplats kvar, sedan kan jag återgå till att vara ung och dum.

"Jaha. Men då ska jag väl av här då."

Tanten lämnar tåget sakta, sakta och med så små steg att man knappt ser att hon rör sig framåt. Jag hjälper henne av med väskan med hjul och ställer den på perrongen. Är helt säker på att tåget ska rulla iväg innan hon hunnit av och således lämna väskan alldeles ensam på asfalten. Hur gammal är man när man köper sin första rullväska? Är det olagligt att ha skinnväskan kvar när man passerat sextiofem eller vad är det frågan om? Usch. Ångest. Om fyrtiofem år? Kommer jag ha införskaffat en dramaten då?

"Tack så mycket för hjälpen, men du kunde ju ställt den lite närmre dörren," snäser tanten.

Hon är borta. Kvar är bara jag och mina nitton år.

Ägnar åter igen all uppmärksamhet åt tidningen.
Laila Bagge har tydligen också en kappa med pälskrage.

Och hon är väl inte ens fyrtio än?