För första gången på 13 år börjar jag inte skolan i augusti. Jag börjar inte skolan alls om jag inte själv bestämmer att jag vill det, och det vill jag, men inte just nu. Det känns jätteläskigt samtidigt som jag ser fram emot att få ta dagarna lite som de kommer. Allt är ett virrvarr och jag vet varken ut eller in.

Någon bad mig skriva om min första dag på gymnasiet och det ska jag göra.

För tre år sedan började jag naturvetenskapliga linjen på Tranås enda gymnasieskola. Jag kände att jag inte passade in där över huvud taget och hade jag inte haft Jonathan i klassen hade jag nog inte ens gett linjen ett försök utan bytt direkt. Jag hatade matte, jag råkade bara ha lätt för det. Jag tyckte att kemi var det mest meningslösa som fanns och jag ville spy bara av att höra ordet fysik. Jag var även säker på att sådana som väljer natur är lite märkliga (vilket de är, på ett ganska bra sätt.) och såg min klass som några jag skulle bli tvungna att prata lite med på rasterna de kommande åren. Sen när jag kom hem skulle jag bara låtsas som att de inte fanns och umgås med mina "riktiga" vänner från högstadiet.

Idag är mina 5 närmsta vänner före detta naturelever. Men jag träffar fortfarande mina kompisar jag hade innan gymnasiet.

Första dagen bestod mest av utdelning av böcker, lite prat i aulan och några tafatta försök till "lära-känna-varandra-lekar." Det enda jag ville var att gå hem och lägga mig i soffan och ligga där tills jag växte fast.

På lunchrasten satt min klass vid ungefär 15 olika bord i matsalen och åt pannkakor i små grupper om fyra och fyra. Det vill säga man satt med de personer man hade med sig från grundskolan. Jag, som i vanliga fall inte har det minsta svårt att prata med nya människor tyckte mest att det var skönt att slippa lära känna massa nya människor.

All ledig tid den första dagen gick åt till att klamra sig fast vid de man kände sedan tidigare och gärna dra några små internskämt så att ingen skulle få för sig att gå in och rasera den väl uppbyggda mur man hade filat på sedan årskurs sex. Det här är min vän så stick, signalerade alla när någon ensam stackare som kom alldeles ensam från sin före detta skola försökte ta sig in i nån sluten grupp.

Första dagen i gymnasiet var plågsam.
Men det ska nog vara lite så, för bara några dagar in på terminen fungerade klassen helt okej och det gick bra att prata med alla, även om vår klass mer eller mindre behöll sina små grupper ("de kristna" "datakillarna" "de som var coola på högstadiet" "övrigt") ända fram till årskurs tre. Men det var inget som störde, och känslan efter första dagen försvann så fort vi insåg att alla faktiskt befann sig i exakt samma situation. Alla var nervösa. Klassen var ny för alla. Skolan var ny. Allt.

Lycka till i era nya klasser!

Nu sjappar jag iväg till Eksjö för att hänga lite med KAPTEN RÖD och THE AAAARK!!!! Är i extas. The Ark lyssnade jag konstant på i tre år av mitt liv och jag äger alla skivor. Signerade. Kapten röd är ofta ganska genialisk så han ska det också bli roligt att få bli lite vän med. Ska fråga om han kommer ihåg de där gången vi satt på samma tåg mot Göteborg och pratade värsta mycket med varandra.

Eller ja. Mycket och mycket. Lite i alla fall...

Vi hälsade.

Jag sa hej.

Min syrra kom precis hem från en shoppingdag i Jönköping.

Hon: Alltså! Fatta va bra! Jag fick två par jeans för vad ett par brukar kosta. Två par för typ 950 spänn!
Jag: Va? Billigt?
Hon: Ja, alltså det är ju typ halva priset
Jag: Jag köpte ett par jeans för 180 kronor igår...

Jag köper hellre 8 par jeans som går sönder efter ett par månader än två par som håller tills man blir så jävla trött på dem att man måste klippa sönder dem.

Men det är ju olika det där.

Sådär ja.

Nu är jag hemma och jag mår bra, förutom en jävlig turkisk förkylning jag har lyckats dra på mig. Ska ge er lite detaljer när jag fixat kameran.

MEN EN VIKTIG FUNDERING FÖRST!

Viktoria är ju, som vi alla vet, äntligen, finally, till slut gravid.
Jag är medveten om att denna fråga inte är pk över huvud taget. Men ponera att barnet föds med en cp-skada. Eller bara downs syndrom. Vad händer då? Får han blir kung ändå?

Eller måste hon panikadoptera ett barn då så att vi kan få en tronföljare? Är det tillåtet att ett adopterat barn blir kung? Jag undrar verkligen.

Seriöst.

Jaha. Blev en oplanerad bloggpaus.

Vad har jag gjort sen sist då?

Jag har druckit alldeles för mycket vin. Cool tjej:


(bild stulen från Matilda...)

Jag har tagit ett tårdrypande farväl av Jonathan som flyttar alldeles för långt bort för att plugga...eh...jag vet faktiskt inte exakt vad det är för skit men det är nån jävla fysikteknikmatte. Har inget foto dock för jag var upptagen med att gråta som ett barn trots hans "gråter du så dödar jag dig." Gjorde jag. Jonathan försökte rädda situationen med att säga "men vi tänker att jag bara är hemma liksom. Bara det att vi inte ses." Känns ju bättre.

Jag har packat lite smått inför Alanyaresan som sker...just det. IMORGON! Vi tar bilen och drar iväg klockan elva ikväll. Moooot Arlanda. Önska mig lycka till.



Jag har också jobbat och slitit. Men nu är det nog med hemtjänstandet för i alla fall en vecka. Ser fram emot en solig vecka i Turkiet med tre fina vänner. Blir nog (nästan♥) hur bra som helst.

Vi hörs när jag (eventuellt) kommer hem!

Har haft den värsta dagen någonsin på jobbet.
Och det blir bara värre.

Hörs imorgon bloggen!

Igår, klockan 00.40:

Tjej: Heej! Är ni här! Vad gör ni?
Vi: Hej! Hur var London?
Tjej: Va? Vadå London?
Vi: Ja? Du har ju varit i London? Förresten jobbar vi med din syster, ni är så sjukt lika!
Tjej: Näe...alltså. Nej. Ni jobbar med mig.

Pinsamt. Väldigt.

Mormor: Ja, jag tänkte ju att jag skulle ringa när jag var på Öland
Jag: Jaha? Varför gjorde du inte det då?
Mormor: Ja, sen kom jag på att jag knappt hörde nåt i telefonen när jag ringde från torpön. Och det är ju 30 mil till Öland, dit är det bara 6...

Jaha. Såklart. Fattar väl vem som helst.

"Du är den här platsen ledig?"

Jag dröjer kvar med blicken i gratistidningen som alla tågresenärer har tillgång till, vill gärna läsa klart om Laila Bagge. Tydligen ska hon ha barn med den där Niklas Wahlgren som hon träffade under Let's Dance. Hur många par har det bildats i det där programmet nu egentligen? Minst femton.

"Ursäkta? Fröken? Kan jag slå mig ner?"

Sliter mig från artikeln och ska precis till att le och säga att det är väl klart att hon kan sitta här när jag möts av den värsta kombination av permanent och färg jag någonsin har sett. Tappar helt talförmågan och nickar bara fram två små nick som kan tolka hur man vill. Uppenbarligen tolkar hon dem som ett ja för hon slår sig ner och börjar helt sonika duskutera huruvida Laila Bagge borde byta efternamn till Wahlgren eller behålla sitt eget.

Hennes ord är lika avlägsna som Afrika och jag mumlar fram några "mmmhm" och "jo, precis" när jag tror att det passar. Kan inte lyssna. Jag är nu livrädd.

Kommer alla människor någon gång till den punkt i livet då man bestämmer att "nä, nu jädrarimej är det dags att jag blir gammal" och så börjar man plötsligt ha massa socker i kaffet, läsa kvällsstunden och bli aktiv i svenska kyrkans syförening? Eller överraskas man bara en dag av sin ålderdom? Är det när man står ute vid brevlådan klockan sex en onsdagsmorgon och undrar varför brevbäraren är sen? jag har levt i nitton år. Om dubbelt så lång tid är jag nästan sextio. Kommer jag ha köpt min första bingopenna som man bara behöver göra ett enda dutt med då?

"Vore jag hennes man skulle hon ju åka ut med huvudet för om hon gick runt sådär bland folk."

Tanten håller tidningen uppskattningsvis två centimeter från mitt ansikte, ungefär det avstånd som är normalt för henne gissar jag. Laila Bagge har på bilden en helt normalt stor urringning och liknande kilklackar som de alla hade förra året. Jag drar koftan tätare om mig, vill inte att tanten ska tycka att jag är lika oanständig som Laila Bagge.

En fläkt av hennes alldeles för tunga parfym kommer mot mig och håller på att kväva mig när hon drar av sig kappan med pälskrage och hänger den över sätet. Jag ställer diskret upp fönstret på glänt. Luft. Vinden får hennes krulliga hår att fladdra som en lila lockig äng runt huvudet på henne. Är det också en sådan sak man en dag hals över huvud kommer på att "det måste jag göra" och så beställer man tid hos frisören och låter henne gladeligen klippa av fyrtio centimeter hårsvall? Lägg i en permanent också när du ändå är igång, säger man sedan. Och därefter tar man det hela ytterligare ett steg längre och ber om en såndär klatschig lila kulör.

Tycker man automatiskt att violett är en tilltalande färg på hår när man når en viss ålder?

Paniken är nu ett faktum. Snurrar en lång guldblond hårslinga mellan fingrarna. Mitt hår. Mitt hår som jag omsorgsfullt har packat in i balsamkurer och plattat helt slätt varje morgon i sju år. Kommer jag om en inte allt för avlägsen framtid klippa av rubbet och betala för att få det lockigt?

"Vet du om nästa är Mantorp?" Jag ser inte vad det står på skylten där."

Inte heller jag kan se vad det står. Men det beror inte på någon synnedsättning eller dylikt. Det beror enbart på att tantens fluffiga permanent är så ofantligt hög att jag måste ställa mig upp för att se.

Nästa: Mantorp.

Jag tackar en Gud som jag inte ens vet om jag tror på och försöker koncentrera mig på tidningen istället. Bara en hållplats kvar, sedan kan jag återgå till att vara ung och dum.

"Jaha. Men då ska jag väl av här då."

Tanten lämnar tåget sakta, sakta och med så små steg att man knappt ser att hon rör sig framåt. Jag hjälper henne av med väskan med hjul och ställer den på perrongen. Är helt säker på att tåget ska rulla iväg innan hon hunnit av och således lämna väskan alldeles ensam på asfalten. Hur gammal är man när man köper sin första rullväska? Är det olagligt att ha skinnväskan kvar när man passerat sextiofem eller vad är det frågan om? Usch. Ångest. Om fyrtiofem år? Kommer jag ha införskaffat en dramaten då?

"Tack så mycket för hjälpen, men du kunde ju ställt den lite närmre dörren," snäser tanten.

Hon är borta. Kvar är bara jag och mina nitton år.

Ägnar åter igen all uppmärksamhet åt tidningen.
Laila Bagge har tydligen också en kappa med pälskrage.

Och hon är väl inte ens fyrtio än?

Att jag är så rolig alltså. Det bara blir så.



Nä. Men allvarligt nu...
...
...........
......
Cornflakes OCH havre-crunch? Seriöst? Vem äter sånt!?

Nej. Okej. Jag är jättestolt och ville bara visa upp för er alla hur duktig min kompis är. Är alldeles lycklig, för det var viktigt att han klarade det idag.

(På första försöket.)
(Efter en körlektion.)

Okej, okej DET RÄCKER!!! Herre Gud.

Det gicken kille i min klass som är världens roligaste på fyllan. Vi märkte inte detta förrän på studentveckan så vi fick inte så mycket tid att prata med honom.

Hur som helst har vi pratat om honom nonstop hela sommaren. "Undrar vad Olle gör nu?" "Åh vad jag SAKNAR Olle!" "Kan vi inte bjuda in Olle på onsdag?" "Olle skulle sagt....Hahahahhaha." "Alltså jag måste verkligen träffa Olle snart. Jag kommer seriöst dö annars."

Detta var vad jag och Matilda som vanligt pratade om påväg hem från jobbet förra veckan. När vi plötsligt fick syn på Olle. Iförd vår gamla klasströja.

Vad som hände sen? Om vi fick nåt uppdaterande samtal?

Eh. Nej. Vi cyklade i slow motion förbi honom och visste inte vad vi skulle göra. Så vi fnissade. Fnissade som två förälskade 12-åringar när de möter skolans snyggaste kille. Så fruktansvärt pinsamt. Vi är liksom 19 år. Vi sa inte ens hej. Cyklade två meter ifrån honom, så sakta att om vi hade cyklat långsammare hade vi cyklat omkull. Och vi hälsade inte.

Ibland bara hatar jag mig själv.

På ICA MAXI säljer de jordgubbskit. Känner ni inte hur man ba MÅSTE ha? Jordgubbskit. Typ ja, det här kan vl inte sälja så vi döper det till jordgubbskit och säljer skiten för 50 spänn fast det kostade 300 från början.

Blev olycklig när jag insåg att det nog var kit och inte skit.

Det roligaste på hela sommaren har nog varit när Gustav gick inne på coop iklädd morgonrock efter att vi hade varit och badat. Jag gick två meter bakom och fotograferade varenda steg han tog. Gustav tyckte jag var jobbigast i hela världen.

Jag tyckte jag var jätterolig. Såklart.

"Här är gustav vid köttdisken."
"Här är gustav vid tacoskalen!"
"Gustav tar en liter mjölk."
"Gustav betalar."
"...................."
"Gustav har blivit en terrier."


Här tyckte jag att jag var så sinnessjukt jävla rolig. Men. Tystnad. Ingen som helst respons. Så jag måste gå hem och blogga om det. Tragiskt.

1. Imorse när jag öppnade min nya hudkräm. Den förra jag hade fick man ta i asmycket för att få ut något ur. Så jag skakade flaskan som fan...och hela innehållet liksom rann ut som ett vattenfall och ligger nu som ett vitt kletigt lager i min säng. Jag. Orkar. Inte. Byta. Lakan. För det regnar och vår tumlare är sönder. Skit.

2. Alldeles nyss när jag skjutsade hem elin och kom till den sista rondellen på hemvägen rusade ett gäng svinfulla 50-åringar utan tröjor ut mitt i vägen och började skåla med bilen och göra någon slags dans. Jag försökte krypa förbi dem i en kilometer i timman men de liksom höll sig hela tiden max två centimeter ifrån bilen och tyckte de var roligast i hela världen. Ville köra över dem och sedan backa över dem igen. Gjorde dock inte det men blev till slut så jävla arg att jag körde runt rondellen medsols. Skitfort.

3. Det finns ingen klipptid i hela staden och mitt hår är nu av den kvalitén att det skulle fungera utmärkt till att skrubba bort fastbränd sås från spisplattor med.

4. Åt sushi till lunch. Den sista biten var med avokado och när jag skulle plocka bort tallriken råkade jag få en hög med avokadomos på fingret. Vilket jag slickade bort utan att tänka. Det var inte avokado och nu har jag ett öppet sår i gommen. Typ.

Ja. Nu kan allt bara bli bättre. God natt.

Snart är det vinter.