På lördag ska vi ha klassfest. Temat är "läskigt halloweenparty."

Jag antar att det innebär att man måste klä ut sig. Jättekul. Men. Vad ska jag klä ut mig till? Ett lakan med två hål i känns ju sådär roligt.

Och doktor fick jag inte vara. Då det tydligen inte var tillräckligt läskigt. Eh. Ursäkta!? Doktorer är väl skitläskiga. Jag möter ju hellre en vampyr i en mörk skog än går till sjukhuset.

I tell you.
Men det kanske bara är jag.

Idag hade jag svenskaprov. Det gick okej bra, men en sak kunde jag verkligen inte lära mig. Och det, mina vänner, det var att Voltaire skrivit om nåt som heter "förlorade illusioner."

Jag kunde för mitt liv inte få in detta i huvudet. Så. Igår kväll skrev jag ner "FI" på insidan av tummen och tänkte att det kan väl fungera liksom.

(jag vill tillägga att det krävdes mycket av mig. Jag är hon som aldrig någonsin, ever har fuskat med ett en enda liten glosa på ett enda glosprov.)

I alla fall. Idag när jag tittade ner på tummen såg jag bara "FI." Liksom vadå fi? Jag fattade ingenting. Började reflektera runt om det kanske hade nåt med Gudrun Skyman att göra? Jag förstod alltså ingenting. Två poängs avdrag där.

Man kan ju tycka att om jag ändå ska fuska så kan jag väl för helskotta göra det ordentligt.

Nu ska jag...just det. Plugga. Religion.

Igår tänkte jag att jag skulle sjukanmäla mig och stanna hemma och plugga idag. Vilket jag också gjorde. Men till saken hör att jag vaknade med världens migränanfall.

Det är som om min kropp inte klarar av att ljuga. Jag sa att jag var sjuk, och sen vips höll mitt huvud på att gå sönder.

Påminn mig om att aldrig slänga mig med uttryck likt "ALLTSÅ JAG DÖÖÖÖR VILKEN ROLIG FIILM!" För då kanske jag faller död ner och min kropp ba "du ljög. Skyll dig själv."

Ja.

I vilket fall som helst har jag varit hemma och pluggat upplysningstid och romantik idag. Och då konstaterade vi det också. NV-elever skolkar för att plugga.

Idag hade jag med mig två flaskor julmust till mormor:

Jag kommer in genom dörren
Mormor: VA!? VAD har du i handen!?
Jag: Julmust. Från coop
Mormor: WOOOOW!
Jag: Hehe
Mormor: Men stå inte bara där då! HÄMTA ÖPPNAREN!

Mormor har väntat sen i juni på must. Anledningen till att hon klarade sig till juni var att hon köpte upp hela icas lager när de sålde ut all påskmust för halva priset i slutet av april.

Nu har hon burit upp backarna från källaren och väntar på att någon kan skjutsa henne till coop för påfyllning.

Jag hade så gjort det om jag hade haft körkort.

Imorgon är det högskoleprov.

Jag ser fram emot det jättemycket, det ska verkligen bli roligt att få visa vad man går för. Och himla skönt att det är klockan åtta på morgonen så att man för en gångs skull kommer upp och får nåt gjort med dagen...

Nä. Okej. Jag vet inte vem jag försöker lura.

JAG VILL IIIIINTE!!!!
Jag vill att högskoleprovet ska drabbas av akut TBC och dö.

=kristet tänkande.

Men det får vara så.

Mitt projektarbete kommer vara att skriva en textsamling i bokform. Jag fick förslaget att göra göra något bloggrelaterat och jag har tänkt välja ut några texter här ifrån och utveckla dem vidare.

Finns det några särskilda jag borde ha med?
Vad vill man läsa om? Kanske speciellt tjejer från 13-årsåldern och upp till min ålder? Vad undrar man över och vad vill man veta om andra?

Fungerar det att blanda mina vardagsbetraktelser i utvecklad form med mina mer eftertänkta texter?

Detta är alltså inget seriöst. Bara en metod att få G på projektarbetet genom att göra något jag tycker är roligt. Tyvärr tycker jag inte att kemi är roligt. Därför gör jag detta, och sänker medvetet mitt betyg. Dumt, kan tyckas.

Har ni förslag så får ni gärna uttrycka er! ♥

Här skulle det vara en bild på en jätteglad Rebecca, redo att börja knappra på skrivarteangenterna. Men så strulade blogg.se som vanligt och bild uteblev.

Till sist vill jag bara säga tack så mycket för att ni engagerade er i mitt panikinlägg om projektarbete. En till och med mailade. Jag har det bra jag.♥

Jag har sjuk ångest över mitt projektarbete.

Eller rättare sagt över att jag typ inte har nåt projektarbete.
Döda mig.

Jag har noll diciplin just nu. Två timmar varje kväll ägnar jag åt mitt projektarbete. Det vill säga två timmar som jag borde sovit på men istället tillbringar med att panika över mitt projekt. I sängen. Under täcket.

What to do?

Eftersom att idag är den sista dagen jag har rätt att gnälla över mitt lilla minisår (obs! två stygn. Obs!) så har jag utnyttjat det.

Jag har bland annat gått runt och sjungit lite blodiga sånger:

"They cut me open and I
Keep bleeding
Keep, keep bleeding looooooooove
I keep bleeding
I keep, keeeeeep bleeding love
Keep bleeding
Keep, keep bleeding loooouuuve
They cut me OOOOOOOOOPEEEEEEEEEEEEN!!!"

Ingen reagerar.

Jag försöker med nåt nytt:

"Oooohhh operation! And celebration!!!"

Nä. Nåt stämmer inte med den där texten alltså.

Övergår till att halta lite. För på något sätt har mina små stygn på ryggen gjort mig halvt förlamad i benen. Oklart hur.(??)

Ingen reagerar.

Jag känner att jag inte orkar längre.
"Mamma? Fattar du? THEY CUT ME OPEN AND I KEEP BLEEDING. KEEP KEEP BLEEDING!!!!! Åh. Det bara fortsätter och fortsätter"

Tystnad.

"Rebecca. Tar du eller Lina disken idag?"

Bra. Tack.
För all del. Tänk inte på mig.

Idag har Tranås alla nior varit och besökt vår skola. Det var sjukt många som tittade på natur. Det vi gjorde under besöket var att separera färger...

...ZZzzzzZzzzzzZZ
ZzzzzZZZzzz
ZZZZZZZZzzzzzzZZZZZZZZZzz...

Plötsligt somnade alla små nior på stört. Mitt på golvet somnade de och slog i huvudet så hårt att vi fick tillfälle att öva på våra livsuppehållnade åtgärder vi lärde oss förra året på nån livskunskapsdag. Eller nej, okej. De somnade inte. Jag ljög(!)

Men min lärare insåg hur olockande vårt experiment verkade så han bad oss berätta vad vi mer brukar göra på naturprogrammet.

Varpå en av mina kurskamrater berättar att "just nu håller vi på att hitta en formel för kvoten mellan elektronladdning och elektronmassa."

Bra.
Jag chansar på noll sökande nästa år.

Eventuellt en kanske. En stackars tjej som absolut vill bli vertinär. Hon kan ju bara sluta drömma nu. Eller flytta.

Höhö.


Inga vetrinärer till Balder...

Jag har haft en vänförfrågan på fejjan i en månad snart. Men jag vägrar ta bort den. Det känns så trevligt att logga in och se det där gröna plustecknet.

Xiaokan Tian heter han. Jag vet inte varför, men helt spontant känns det faktiskt som om vi inte känner varandra.

Idag har jag varit på sjukhuset för operation...

...okej. Det har jag kanske inte. Men jag har varit på vårdcentralen och tagit bort ett födelsemärke från ryggen. Och eventuellt kan ett sådant litet ingrepp för mig jämföras med att operera ut hjärtat och ersätta det med ett kohjärta för de allra flesta andra.

Jag trodde seriöst att jag skulle dö.

Bedövningssprutan var nog värst. Den varade i fekkin tre minuter. En evighet alltså.

Och läkaren. Han behövde verkligen säga EXAKT vad han gjorde. Kunde han liksom inte bara ha skurit och donat lite? Var han nödvändigtvis tvungen att högt och tydligt skrika "KAN JAG FÅ EN 12-SKALPELL TACK! OCH NÅL OCH TRÅD!"

Vid ett tillfälle kände jag blod på min rygg:

Jag (som en robot): Det. Rinner. Blod. På. Min. Rygg
Sjuksköterska: Eeehhh...hehe. Alltså nej. Det är det som vi tvättade med innan
Jag: Nej. Det. Rinner. Blod. På. Min. Rygg
Sjuksköterska: Fast...näe, jag sa ju att....
Läkare: Oj. Vi måste nog sätta ett stygn till.

Svart.

Mmm...Och den där sjuksköterskan. Hon skulle hålla på och prata hela tiden. Tror hon på riktigt att jag ens kan komma på vilken skola jag går på i en sådan pressan situation? Jag ville bara skrika åt henne att hålla käften. Fast jag vågade inte öppna munnen för då skulle jag kräkts.

Och ja. Jag är medveten om att det låter som om jag har varit och fött några barn eller liknande.

Det har jag alltså inte gjort.

Så. Tyck lite synd om mig nu.

Det är lördag. Det är lördag och jag ska plugga fysik.

Förra fysiklektionen fick vi sen en halvtimmes lång film om norrsken. Bara sådär. Ingen förstod varför. Vi tittade på filmen och när den var slut fick vi återgå till att räkna på magnetfält.

Min lärare sa att "jag hittade en spännande filmsnutt. Jag tänkte vi kunde titta på den innan vi börjar räkna på läxan till måndag."

Det sjukaste av allt vara att klassen bara accepterade det, skadade som vi är. Alla intresserade sig för norrsken i en halvtimma och sen var det inte mer med det.

Dock kan jag inte säga att vi delar det här med vad som är "spännande TV."

Han har uppenbarligen aldrig sett paradise hotel.


Programledare...

Jag har precis läst första kapitlet i Blondinbellas bok. Det boken går ut på är ungefär att man inte kan vara lycklig innan man har insett att man snygg.

Ja. Precis vad man vill höra.
Om man är skitful då? Är man körd då eller?

I övrigt känner jag igen mig lite för mycket. Om jag skulle listat mina komplex jag hade i femtonårsåldern skulle de inte få plats på ett A4.

Det som var absolut fulast med mig var håret. (Alla andra hade mörkt glansigt hår UTAN spretiga toppar som absolut inte går att platta ner. Eller så var de fulländade blondiner utan minsta antydan till utväxt. De hade i alla fall INTE gult hår med råttfärgad utväxt trots att de aldrig blekt skiten. Förresten tror jag de var fulländade som personer också, de här tjejerna. Liksom hallå!? De hade ju tjockt hår.)

Sen var det magen. (gråtobjekt nummer ett.)
Låren.
Vaderna.
Pannan.

Pannan hade jag alldeles särskilt stora problem med. Jag hade nämligen inte ägnat min panna en enda tanke förrän en kompis berättade för mig att den var ovanligt hög (vilket jag har insett att den inte är.) Plötsligt insåg jag hur hemsk panna jag hade. Genast behövde jag tvätta håret varje dag, för om jag väntade längre var jag tvungen att ha håret i tofs, och då, Gud förbjude, syns ju pannan. Jag var ett tag lite tacksam mot personen som öppnade ögonen på mig och berättade att jag såg alldeles förskräcklig ut med håret uppsatt.

Vad har jag nojjat mer över då? Eller förlåt. Vad har jag inte nojjat över?
Rätt svar: inget.

Mina tänder. Alla andra kunde le med tänderna på klassfotot. Det kunde inte jag för jag var ful. Jag kände inom mig hur lyckliga de här tjejerna var och om de någon gång yttrade sig om något de tyckte var jobbigt blev jag skitarg och tänkte tankar i stil med "håll käften. Du har fina tänder. Så du vet inte vad problem är. Du är fulländad."

Fulländad.
Fulländad.
Fulländad.

Om någon hade en snygg jacka så var den personen fulländad.
Någon kan sjunga fint? Fulländad person!
Hon som fick MVG på matteprovet? FULLÄNDAD.
Tjejen med de perfekt lagda slingorna? DEFINITIVT FULLÄNDAD.

Jag var alltså inte fulländad.
Det var däremot alla andra.

Jag önskar att jag var den sista tjejen någonsin som kunde ägna en hel lördagskväll åt att fundera på i vilka byxor rumpan såg minst ful ut. (Obs "minst ful ut," inte "snygg".)

Men det var jag tyvärr inte och det gör mig fruktansvärt ledsen.

Några dagar innan jag fyllde 18 och än en gång hade ägnat tre timmar framför spegeln undrandes över varför just jag måste ha ett födelsemärke på kinden förstod jag äntligen:

Det finns inga fulländade personer och det finns bara en person i hela världen som tänker på dina komplex. Du.

Värt att noja bort två år på det?

Nej.


Rebecca. Och födelsemärket.

Idag har jag haft lektioner konstant sen halv sju. Jag började dagen med en jäkligt tidig körlektion.

Det jag inte förstår är varför jag i hela världen tackade jag till den tiden. Det liksom bara blir så, jag missar helt vad som händer och sen plötsligt har jag lovat att gå upp mitt i natten:

Han: Hmmm....kan du på torsdag?
Jag: Ja absoluuuuut.
Jag borde sagt: Nej. Jag går i skolan mellan åtta och halv fya och sen har jag tyvärr musiklektion till sex. Men kan vi kanske ta det på fredag?
Han: Va bra! Vilken tid?
Jag: Det spelar veeeerligen iiiingen roll jag kan näääär som helst!
Jag borde ha sagt: Helst inte på torsdag alls men om det tvunget måste vara den dagen så kan jag mellan halv fyra och halv fem
Han: Går det bra på morgonen?
Jag: Jajjemän. När som helst!
Jag borde ha sagt: Eh. Nej? Det är Paradise Hotel kvällen innan så jag kommer inte somna förrän typ ett och då kommer jag vara skittrött framför ratten
Han: 06.25?

Sen är allt suddigt.
Men tydligen tog sig mitt undermedvetna sig friheten att boka in en körlektion klockan 06.25. Jag upprepar. 06.25 samma morgon som jag skulle skriva ett matteprov.

Mitt undermedvetna kan ju bara dö.

Du sitter i 90 minuter på en teorilektion om miljövänlig bilkörning utan att lyfta blicken från dina egna knän för att allt är så tråkigt. Accelerera bestämt blablabla. Hoppa över växlar yadayadayada. Höj lufttrycket i däcken blablablaBLA.

...tills någon plötsligt frågar hur växhuseffekten fungerar.

Då blir du plötsligt skitpigg och känner att du högt och tydligt absolut måste redogöra för vad varenda liten partikel i hela universum har för sig där i ozonlagret.

=Piiiinsamt.

Okej. Såhär va.

Jag har matteprov på torsdag och den här gången har jag verkligen försökt plugga. Alltså verkligen för att vara jag då. Antagligen inte så verkligen om jag jämför med typ alla andra. Men ni förstår.

För att få en överblick över vad jag egentligen kan bestämde jag mig för att göra alla repetionsuppgifter, ungefär 40 stycken och skriva ner de jag inte förstod.

Det började bra med ungefär 2 på det första testet.

Nu när jag är klar och tittar tillbaka har jag skrivit ner 29 uppgifter i "att-fråga-matteläraren-om-imorgon-spalten." Jag kan alltså inte ens hälften.

En normal människa hade antagligen pluggat ännu mer vid en sådan insikt. Men inte jag. Nej. Istället vek jag bara ihop boken, hämtade en kaka och satte mig helt lugnt och stilla i sängen och började gråta. Små fina tårar, på ett helt lugnt sätt.

Det är så himla synd om mig, tänkte jag där jag satt. Jag vet att det finns barn som svälter men det är mest synd om mig i hela världen för jag fattar inte andraderivatan av logaritmfunktioner. Jag vet att någon blir ihjälbombad nu men det är mer synd om mig för det står fel i facit på uppgift 3119 b. Typ.

Och det är det ju faktiskt.

I lördags åkte vi till Linköping för att mina kompisar skulle prova balklänningar. Dock hann de inte prova några för vi spenderade två timmar på second hand istället.

Sen åkte vi hem och tillbringade kvällen hos Nadja, för att sedan åka tillbaka till Linköping. Jag hade tänkt visa bilder, kopplade in kameran i datorn och insåg att jag bara hade tagit en bild. Jag var liksom helt säker på att jag hade typ 200 pinsamma bilder.

Men nä. Jag hade den här:



Jag hade tagit alla glas så de andra fick dricka ur soppskålar. Hur roligt som helst, tyckte jag. "Då behöver man ju inte fylla på så ofta" sa de.

Och det är ju faktiskt sant.

Shit vilken tur att de kom ut med det där alltså. För ingen kunde ju ana att Linda Bengtzing skulle vara med i melodifestivalen. Kom som en fullständig chock.

Hon har ju bara varit med varje år de senaste 200 åren.

Jag tycker om Olle.

Eller jag älskar Olle.

Och Linnea. Olle och Linnea, sen räcker det.

Förresten har jag varit hos Linnea och tittat på idol idag. Alltså hos min Linnea, som inte är medverkande utan bara passivt tittar på. Vi har skrattat åt Geir. Ända sen första gången vi hörde dem presentera honom har vi trott att de säger "OCH HÄR KOMMER GAAAY!!!! VÄLKOMMEN IN PÅ SCENEN GAY!!!"

Man ba okej, han är gay, vi har fattat det nu. Men vad HETER han? Man undrar ju liksom.

Men nu vet vi. Han heter Geir.


Här är Geir när han är utklädd till Grek på förra haloween. Nä, det vet jag ju egentligen inte. Men det är det jag gissar på helt spontant.

Ella har slutat blogga.

Eftersom att hon är en av de få i bloggvärlden som jag har bloggfikat med (chailatte och mudcake = bloggfika) finner jag detta mycket tråkigt.

Myran tycker också att det är tråkigt.

Hjälp oss här!

Linnea fyllde år i söndags. Vi firade detta i lördags:

Jag: Jaha. Imorgon är du 18 då...
Linnea: Mmm...
Jonathan: ...hur går det med körkortet?
Jag: .. då får du ju bli full lagligt!

Vi priortierar olika saker i mitt kompisgäng.
Uppenbarligen.

/ReBeCCccAahH 14 åR TyP


Rebecca och Linnea badar

Sådär.

Nu har jag pluggat klart för den här veckan och kan således slösa några små millisekunder på min blogg. Och min mail. Och kanske skriva grattis på facebook till de 23 personer som har råkat fylla år sen senast.

I vilket fall som helst så har jag ägnat all min tid sen sist åt att plugga äckelbiologi. Min biologibok innehåller nog det svenska språkets topp 100-lista över äckliga ord:

Tarmsaft
Magslem
Kranskärl
Lymfkörtel
Magsaft
Blodplätt

Osv. Osv.

Alltså seriöst. Tarmsaft. Man kan ju spy för mindre.

Och där använde jag precis mina lediga fem minuter åt att skriva ned de äckligaste orden jag kunde komma på. Fyll gärna på med fler.

Nu måste jag tillbringa några väl behövda timmar på trafikskolan.

Jag har inte haft lektion sen klockan nio och min nästa börjar klockan ett.

Alla mina klasskompisar pluggar biologi eller projektarbete. Men inte jag. Nej då. Jag åkte alltså hem och tittade på Kenza & Tyra show istället.

Har ni förresten tänkt på Kenzas profilbild på bloggen? Det måste ju vara hur pinsamt som helst att ha en blogg med typ en miljon läsare och så har man glömt att knäppa gylfen på profilbilden.

Jobbigt läge.