När jag var liten. Okej. När jag var yngre, menar jag. Jag är ju liten. I alla fall. När jag var yngre så gick Linnea och jag alltid hem till mig efter skolan och tittade på "huset fullt." Jag älskade det där programmet. (och så var vi dökära i uncle Jesse. Pinsamt. Han är ju typ 150 år äldre än oss.)

Men sen bara slutade det programmet sändas och våra liv tog slut. Istället för att titta på huset fullt och dricka chokladmjölk började vi nu planera hur vi lättast skulle hänga oss själva och sånt. Vi var alltså 11 år då. Tragico.

I vilket fall som helst.
Förra lördagen fick jag ett sms av Linnea. "HALLÅ DET ÄR HUSET FULLT-MARATHON PÅ TV4 KOMEDI!!!!"

Sen dess har det gått två avsnitt varje vardag klockan 18.10. Mitt liv är komplett igen. (Tråkigt bara att när man söker på skådespelarna så är hon jättesöta åttaåringen asgammal och före detta alkoholist. Hemskt. Och pappan? Han måste väl vara död nu? Eller när är det inspelat? 1990? Det är ju inte så länge sen egentligen. Han kanske lever förresten.)

Det jag ville komma fram till är.
När det händer nåt i det där programmet, typ när någon råkar köra in bilen genom köksväggen, någon eldar upp hela området, någon råkar spränga sin lillasyster i luften etc. etc så utvecklas hela incienten till värsta fina händelsen.

"Åh, lilla vän. Nej, det är väl klart att jag inte är ARG på dig. Olyckor händer alla. Nu har vi ju båda lärt oss att när man håller på med t-sprit nära bebisar och juleljus så kan det hända att de brinner upp. Nu vet du ju till nästa gång. Ingen skada skedd."

Sen kramas de, hela familjen och sen är det slut.
Alltid. Varje avsnitt.

Man måste älska det.

Här
Eller
Här