Varför känner jag alltid att jag måste delge er mina djupaste tankar mitt i natten? Varför är det så? Varför skriver man alltid en massa skit på nätterna som man sen typ vill dö över dagen efter när man vaknar och är pigg igen? Fattar inte grejen.

På dagarna kan jag skriva små roliga ankedoter. Men så fort klockan passerar ett så tror jag automatiskt att ni blir mina bästisar som orkar lyssna på mina livsöden.

Usch. Jag får ont i magen när jag tänker på all skit jag har skrivit här under tidigare nätter. Sen vaknar man på morgonen och raderar skiten som typ bara har fått två kommentarer och då tror man att allt är frid och fröjd igen.

Men icke. Då ska man ta emot ett par kommentarer från sådana som har sett de första orden på bloglovin' och svara på frågor i stil med "HAHAHAHA!.....va?" "VADÅ? SÄG?! Eller, den här är värst "Alltså. Vad försökte du få fram i ditt tidigare inlägg. Vart skulle du komma med den där början? Stackare."

Det är den värsta form av ångest.

Ja. Men okej Rebecca. Givande inlägg detta.