Jag tänker att 36 år är ingeting. Och att man inte kan följa bloggar som Annas utan att bli insatt. Och att "det där jävla cancerspöket" -citat Anna- finns över-överallt. Och på att Annas dotter bara är två år. Men att hon fick äta sin födelsedagstårta i sin mammas sällskap förra veckan.

Jag tänker att det här kan väl inte vara rättvist?

Vi kan skicka några tankar via Annas kommentarsfält.
Som 1000 fina människor redan har gjort.

Men egentligen kan vi inte göra någonting.

Och det är det som är så jäkla jobbigt. När man liksom bara står där och ser vad som händer men man kan inte ens lyfta ett finger även om man vill. Att man bara måste acceptera läget och förstå att det inte är möjligt att vara tillräcklig.

Sånt rör sig i mitt huvud för tillfället.
Det och fina Anna.

Här är Annas blogg.