Ni kommer väl ihåg ankorna?

Igår stod jag inte ut längre utan stegade iväg och inhandlade en skivad limpa och tvingade Linnea att följa med till ån. (Kände att det kanske inte var helt normalt att gå och mata ankor själv en lördagseftermiddag.) De blev jätteglada och kvackade fram en miljon tackkvack.

(Tror jag att det var.)

Nu är vi vänner. Känns skönt.




Den här ankan var läskig. Eller utsvulten. Han slet en halv macka ur handen på mig utan att ens blinka. (kan förresten fågeldjur blinka?)



När brödet var nästan slut drabbades ankorna av någon slags psykisk kollaps. Lyssna bara på dem. Sinnessjukt konstiga djur.