Sådär. Nu har jag vaknat till liv. Ungefär samtidigt som jag funderar på att gå och lägga mig igen alltså. Men först tänkte jag berätta en sak.

I torsdags när jag var på väg hem från mormor kom det fram en tjej, kanske fyra år gammal och drog mig i jackan. Hennes pappa höll på att tömma bilen:

Hon: Hej. Vet du vart jag har varit?
Jag: HEEEEEEEJ!!! Neeeeeeeeej! Vart!? Sääääg! (älskar att man kan översocialisera med barn utan att de tycker man är dum i huvudet)
Hon: Jag har varit på Linköping
Jag: Har du varit i Liiiinkööööping? Va kuuuul!
Hon: Ja. Bara så du vet.
Hennes pappa: Ja, vi var på apoteket
Jag: Jaha. Vad bra. Det är ju bra. Apoteket menar jag. Det är bra
Hennes pappa: Ja. Bara så du vet

Jag älskar spontana samtal om ingenting med personer man aldrig har träffat innan. Men det var inte det jag ville säga. Poängen med det här inlägget var att få er att förstå hur jäkla jobbigt det var för mig att inte skrika "OKEJ MEN DET HETER I LINKÖPING! I! INTE PÅ!!!!" rakt i ansiktet på ungen.

Känns lite psykiskt instabilt sådär.