Jag verkligen en sådan som älskar att älta saker. Det är precis som att jag tycker om att plåga mig själv genom att älta allt i hundra år:

Någon fnissar lite åt ett felsteg jag tog:
-Jag ägnar hela natten åt att tänka på om jag kanske, möjligtvis har nån liten missbildning i benet och är det i så fall något man kan åtgärda? Operation mån tro? Skrattar folk bakom min rygg och kallar mig för "Rebecca-sne-ben" eller nåt ännu värre? Fy FAN så jäkla pinsamt.

Någon missar att jag har klippt mig. Fast de klippte minst 15 cm (förra veckan faktiskt):
-Jag visste det. Det är så jäkla fult att ingen ens vågar säga något. De tror att jag ska börja gråta direkt om de över huvud taget nämner mitt hår. Great.

Någon glömmer bort att fråga om jag kanske också vill vara med på den där jätteroliga avslutningskvällen med klassen (dock har jag släppt det nu):
-Jag går igenom varje liten sak jag har gjort sen ettan och försöker komma på vad jag kan ha gjort henne/honom. Säkert tog hon jätteilla upp när jag skämtade om att hennes skåp var lite stökig. Skitbra verkligen. Att jag aldrig kan hålla käft. Och han. Han blev säkert hur deppig som helst efter att jag glömde bort att säga grattis på namnsdagen. (det var visserligen bara ett mellannamn. Men vissa är ju jättekänsliga för sånt. Det vet alla. Utom jag, tydligen)

JAG glömmer bort att fråga någon om den vill vara med på den där jätteroliga (öh?) filmkvällen i min källare med en svindålig film:
-Jaha. Det var den vänskapen det. HUR kunde jag vara så ofantligt ELAK? Jag förtjänar att dö. Plågas ihjäl, faktiskt. Och eftersom att jag troligtvis inte kommer dö precis nu så kommer jag få leva resten av mitt liv i den ensamhet jag gjort mig förtjänt av. Kanske ska jag börja sova på en spikmatta gjort av riktiga spikar? Som ett straff liksom. Och varje morgon ska jag vira in mig själv i taggtråd och rulla runt på golvet. Bara för att plåga mig själv så som jag plågade den där stackaren som inte fick se "Jane Austen Book Club" med oss.


Ja. Ungefär så.