En helt vanlig dag. typ
En sådan där dag man bara uppskattar sina vänner och inser hur mycket man älskar sitt liv.
Nu blev det väl inte riktigt så. Eller inte alls så faktiskt.
Pepparkakorna bev svarta. Alltså jättesvarta. Kolsvarta.
Knäcken knäckte mig. Hähä.
Marsipangrisarna blev bara marsipan bollar. Som åkte i soptunnan.
Kolan däremot blev helt fantastisk. Bortsett från att vi råkade smälta ner en plastslev i smeten då.
MEN, och jag säger bara MEN. Det kunde varit värre.
Någon kunde ätit av kolan och blivit jättesjuk och illamående. Någon kunde hoppat omkring, vit i ansiktet och skrikit "jag kommer spy när som helst". Någon kunde hört talas om barnen i kina som dog av de gifter som finns i plast och någon kunde kännt att "det där är precis vad som kommer hända med mig."
Nu är det visserligen precis vad som hände. Men ja.
(Sanningen är det att det inte känns bra alls att skriva det här inlägget. Jag har inte hört av Jonathan på hela eftermiddagen. Jag menar, han kanske är död. Eller iallafall nästan död.
Han kanske klickar sig in hit för ett sista glädjeämne innan mörkret och hittar det här. Ett skämt. Om hans död.
Då dör han i vetenskapen om att hans kompis 10 minuter tidigare skämtade om hans dödsorsak.
Och om han inte dör då lär han ju hata mig resten av livet. Och säkert använda det emot mig nån gång när jag behöver hjälp. Iallafall använda det som en anledning för att få mig att göra diverse tjänster. Utnyttja mig.
Jävla idiot)
Men. Petitesser.
Jag fick tillockmed en räkpepparkaka.
Jag borde skämmas.
Du är ju så bra på att kommentera .. haha :P
Gillar din blogg grymt mkt. Den är så välorganiserad och lättläst.
var gärna med och ställ frågor till min frågestund :)
Mår fortfarande illa..
Och du skrattar?
Imorrn dör jag..
elle nej efter jul.. Eller efter nyår.. eller efter hannas födelsedag..
eller..
äsch vi får väl spara det tills jag blir 25...
bara du knuffar på min rullstol i skolan så blir jag glad. :)
Jazz: Du vet då hur man lyfter upp en flickas kväll.
Och det var första gången någon gav mig en komplimang för att vara organiserad. Eller ja, tekniskt sätt så var det bloggen du sa det till. Men jag födde den. Typ.
Evelina: Jag ska tänka på det.... Nej tack. Men tack ändå.
Jonathan: Jag lovar och svär. Jag skrattar inte. Och nu har du mått illa i ett dygn. Klaga inte. Du vet inte hur det är att må illa i en vecka.
Men jag ska knuffa på din rullstol. Absolut. Med nöje.
Ibland ska jag knuffa den nedför trappor.
