Det händer mycket i världen.
"Hjälp, vad ska vi göra? Någon har tagit vår kiwi."

Herre Gud. Köp en ny?
Jag säger det igen.
Fruktansvärt.

Först hade jag tänkt mig något dramatiskt i stil med
"Sparka inte på den som redan ligger"

Men det hade ju inte varit så roligt.
Inte nu när jag sitter upp.

Vi åt middag hos några släktingar igår.

Mormor: Men, vad är det för en liten apa du har satt i skinkan?



Jo tack. Apa.

Den här bilden har alltså min pappa sparat på datorn i en mapp döpt "jordkällarefiler"
Konstigt med tanke på att vi inte har någon jordkällare.
Ännu konstigare är att det knappast är någon jordkällare på bilden.



Det är nog helt enkelt så att far min tycker mannen på bilden har snygga ben.
Jag tycker det är fullt förståeligt att han inte döpte mappen till
"Män-med-snygga-ben-mappen"

Det hade varit en aning misstänkt.

Idag skulle vi ha en lugn och fin bakdag.
En sådan där dag man bara uppskattar sina vänner och inser hur mycket man älskar sitt liv.
Nu blev det väl inte riktigt så. Eller inte alls så faktiskt.

Pepparkakorna bev svarta. Alltså jättesvarta. Kolsvarta.
Knäcken knäckte mig. Hähä.
Marsipangrisarna blev bara marsipan bollar. Som åkte i soptunnan.

Kolan däremot blev helt fantastisk. Bortsett från att vi råkade smälta ner en plastslev i smeten då.
MEN, och jag säger bara MEN. Det kunde varit värre.
Någon kunde ätit av kolan och blivit jättesjuk och illamående. Någon kunde hoppat omkring, vit i ansiktet och skrikit "jag kommer spy när som helst". Någon kunde hört talas om barnen i kina som dog av de gifter som finns i plast och någon kunde kännt att "det där är precis vad som kommer hända med mig."

Nu är det visserligen precis vad som hände. Men ja.

(Sanningen är det att det inte känns bra alls att skriva det här inlägget. Jag har inte hört av Jonathan på hela eftermiddagen. Jag menar, han kanske är död. Eller iallafall nästan död.
Han kanske klickar sig in hit för ett sista glädjeämne innan mörkret och hittar det här. Ett skämt. Om hans död.
Då dör han i vetenskapen om att hans kompis 10 minuter tidigare skämtade om hans dödsorsak.
Och om han inte dör då lär han ju hata mig resten av livet. Och säkert använda det emot mig nån gång när jag behöver hjälp. Iallafall använda det som en anledning för att få mig att göra diverse tjänster. Utnyttja mig.
Jävla idiot)

Men. Petitesser.



Jag fick tillockmed en räkpepparkaka.
Jag borde skämmas.

Jag var ute och gick.
Och eh. Ja, jag tänker i bloggtermer. Och då är kameramobiler bra.


Här är en pinne som ligger ensam i skogen.



Här är en pinne som ligger med en annan pinne.


Det är nu ni ska skratta och tyst mumla för er själva.
"Höhö. En pinne som ligger med en annan pinne, så finurligt"

Man skulle kunna förkorta det här inlägget väsentligt genom att kort och gott säga att jag har lite problem med att öppna mitt skåp i skolan.
Vilket är lite tråkigt eftersom att jag har mina matteböcker där i.
Jättetråkigt.
Speciellt med tanke på att jag har matteprov i morgon.

Verkligen skitsynd.

Min kompis säger att hon bara äter kött från djur med två ben.
Då blir ju jag lite förvirrad. För hon äter ju fisk mest hela tiden. Och fiskar har ju inga ben alls.

Jag, för min del föredrar att benen ska vara helt avlägsnade från kroppen innan jag äter djuret.
Fast det kanske bara är jag.

När jag tog upp den saken med henne såg hon på mig som om jag var helt dum i huvudet.
"Men idiot. Den ska ju ha två ben när den lever."

Har jag förstått det här fel eller berättade hon just för mig att hon äter levande djur?
Mysigt.



Kan ni se vad allt på bilden har gemensamt?
Föutom att de är lila
Och fula
Och utom solen
Och frågetecknet

Nu har det här jämställdshethoppitossandet gått lite över gränsen.
Freddy blev framröstad till Lucia men nu säger rektorn att han inte får bli det.

Vad vill de? Få oss att tycka synd om lilla Freddy som ligger hemma och gråter varje kväll för att han inte får gå längst fram i tåget med krona på huvudet?
Okej då.

Stackars Freddy.


Men ärligt talat. Nog är det synd om Freddy alltid. Det kan inte vara lätt att som 15-åring kille älska tanken på sig själv i ljuskrona och nattlinne.

Bild=länk

Han ser ju alldeles förstörd ut stackaren.

Okej. Jag kan erkänna att ibland lyckas tillockmed jag förvåna mig själv.
Ungefär sisådär en gång om året.



Och jag är säker på att även detta har en helt naturlig förklaring.

Det läskiga är inte hur den kom dit.
Utan det faktum att jag inte har nåt minne utav ATT den kom dit överhuvudtaget. Den kan ha hängt där sedan förra julen. Det känns inte så bra faktiskt.

Visst var jag bra på att pilla dit luckorna igen?



Oj oj. 23 dagar kvar?
23 dagar att övertyga mig själv om att bara öppna EN lucka?
Jösses.

Advent är ingen väntans tid. Det är en tid av plågeri. Djurplågeri.

Oj. Jag jämförde just mig själv med djur.
Plågeri bara.